Jag minns det så tydligt!
Färgen på din hud, din magra lilla kropp, hur du doftade bakom örat, din lilla ljusa stämma och din blida natur.
Inte mycket som har förändrats hos dig och ändå saknar jag den lilla versionen av dig så mycket att det gör ont!
Du har fortfarande de mest intressanta händerna jag sett i hela mitt liv, du har fortfarande den varma och lugna blicken, du är fortfarande så mjuk och öm.
Hur kan jag sakna det som fortfarande finns mitt framför mig?

Jag känner fortfarande din tunna och lätta kropp...jag bar dig ända fram till att du var 7-8 år utan problem.
De knasiga fötterna och knäna med den nariga huden.
Det duniga silkesmjuka håret.
Din ensamma viskande röst i mörkret när du stod i sovrumsdörren med kudden under armen, skrämd av skuggvarelser som inte finns.
Din glädje över det lilla i livet.
Det ljusa och goda i din själ som alltid dragit människor till dig, ja t.o.m. herrelösa katter och hundar?!
Jag minns dig ju så tydligt och ändå står du framför mig likadan. Som om ingen tid alls har flytt?

Numera är det du som med stor och trygg famn håller om mig och klappar mig tröstande på ryggen. Rollerna har börjat bli omvända?
Du är idag så lång och ståtlig och har börjat få en mans självklarhet i dina uttryck och i din sjögröna blick.
Jag älskar den du är och den jag anar att du kommer att bli men herregud vad jag saknar barnet i dig!
Idag tog du första klivet in i vuxenvärlden du själv valt, du börjar på gymnasiet idag.
Jag gläds så med dig över dina framsteg men döljer det bitterljuva minnet och saknaden inom mig.
Sitter ibland och stirrar på bilder av dig under uppväxten och ångrar så mycket att jag inte tog fler bilder på oss tillsammans...
Dokumenterade fler minnen...
Tid som har svunnit. Tid som har flytt.

Vill att du ska flyga högt högt ovan molnen, nå alla dina drömmar men samtidigt skriker det ut inom mig: Stanna kvar! Stanna hos mig! Var liten för evigt!
Något av det mest glädjande och mest sorgliga en människa kan göra är att fostra ett barn som lyckas väldigt bra utan en :)
Missförstå mig nu inte...du SKA lyckas, du SKA leva ditt eget liv och du ska inte se dig om.
Gå uppåt och framåt hela tiden.
Var bara den du är.
Älskade son.

Känns så omvälvande just nu...en mycket lång tids stillastående börjar komma till en punkt där man anar förändringen. Startskottet för det nya.
Har trampat vatten så länge och befunnit mig i ett liv, en vardag, där jag varit tvungen att befinna mig så när jag nu ser handen som lyfter startpistolen känner jag mig så taggad, så närvarande. Redo att ta ett språng närmare det liv jag velat ha så länge.
Nyårsnattens inlägg om förändringarna som måste ske detta år har äntligen börjat se dagens ljus...tyvärr kommer inte allt att ske innan detta årets slut men processen är påbörjad i alla fall.
Är förväntansfull och rädd samtidigt, vill så gärna att det funkar på första försöket men även om det inte gör det så kommer jag inte att ge vika, inte att ge tappt!
Så länge jag andas så kommer jag att fortsätta försöka!

Dagens låt: http://www.youtube.com/watch?v=nEF_-IcnQC4