Jag är otroligt lik min mor säger alla som träffat henne men jag är sorgligt nog minst lika lik min far. 

När jag var i uppväxten så tittade jag på mina vänners pappor med ett visst mått av förundran, de var så olika min far att jag hade svårt att tro det många gånger. 

Min far är som Jim Carrey, med den skillnaden att min far gjorde "den grejen" 20 år tidigare än Jim Carrey gjorde. Vad jag menar är minerna, gesterna, skämten och den där auran av hysteri som alltid lurar i bakgrunden. Detta sällsynta drag av klumpighet, hysteri, komik och att allt liksom alltid går över styr har jag ärvt. The Force is strong in me 😂

Jag kommer osökt att tänka på när jag förra året lyckades krossa fotleden och efter flera timmar på akuten liggandes i korridoren i väntan på att få komma upp på sal ruttnade jag. Mitt detektivöga skådade en synnerligen ensam rullstol som jag genast lånade. 

Ack frihet!! 

Om jag däremot hade tagit mig lite mera tid att syna mitt fordon hade jag insett att den saknade handtag på hjulens sidor som gör att man kan skjutsa sig fram själv. Problemlösarhjärnan startade och jag insåg att jag kunde använda kryckorna jag hade fått och använda som gångstavar. 

Så jag sitter där i denna enorma högryggade rullstol med ena benet i vädret och där den brutna fotleden gör att foten liksom pekar åt fel håll men hög på min egen kropps adrenalin och endorfiner kände jag ingen smärta, mitt stora lockiga hår fladdrade efter mig som en fana när jag i min stora svarta parkas och uppklippta byxor stavade mig fram som en professionell roddare och kom upp i en ansenlig fart i sjukhusets korridorer. Folk stannade upp och stirrade och gapade när jag susade förbi i min jakt på Pressbyrån. 

Hajar ni vad jag menar? 

Det har en tendens att bli hysteriskt och absurt så fort jag ska göra något och jag skyller allt på min genpool.

Likaså ikväll när jag frågat en granne och vän om skjuts att hämta ett akvarium som min lille son önskat sig så hett i julklapp. 

Först strax innan avresa gick det upp för mig att Irenes bil är en tvådörrars och hennes guldklimp till son sitter i bilbarnstol i baksätet O.o

I mitt huvud svepte ett av mina favorituttryck förbi "det fixar vi". Jo jo, det fixas men det är själva formen på hur det fixas som blir galet! 

Vi letar oss fram till Alby och jag går upp till tjejen som säljer sitt otroligt fina och stora akvarium för typ ingenting och jag står där i hallen och känner hur modet sjunker ner i skorna när jag ser att det är ett akvarium på 125 liter, en tillhörande akvariebänk, 4 påsar akvariesand och en påse med tillbehör till akvariet......och en tvådörrars bil.

Jag betalar för hela rasket och tjejen är gullig nog att hjälpa mig bära ut allt till bilen och på väg ner i hissen tittar jag på henne och säger:

- Irene kommer att förlora förståndet när hon ser alla grejer så säg ingenting så får hon få ett utbrott i lugn och ro på mig bara och inte dig.

När vi kommer ut till bilen tittar Irene på alla saker och utbrister: 

-Ska allt det där med? Det går aldrig! 

Jag säger (som vanligt) , det fixar vi, och börjar leka Tetris i huvudet med alla delar som på något vis ska in i bilen. Efter några försök där Irene ylar "akta knapparna på instrumentbrädan" och "näe det där är inte säkert" lyckas vi med gemensamma krafter hålla en underbar 4-åring lugn, svara i telefoner som ringer, lasta in akvariet och alla påsar i bakluckan, sätta akvariebänken i framsätet med spjärn mot instrumentbrädan, Irene i förarsätet och jag i baksätet med en stor dragvagn som klarar 450 kg i knät. 

Jag hade ett ben rakt ut åt sidan och under pojkens bilbarnstol och det andra benet ihopvikt runt dragvagnen och fastpressat bakom förarsätet. 

Vi tuffade sedan på i maklig takt hemåt och med klaustrofobin i mitt huvud på toppspinn allt medan en Lilleman sjunger "tut tut banana puss" gång på gång. Kan säga att det är inte lätt att tokskratta åt en 4-åring när man sitter fastklämd 😀

När vi väl är hemma på gården så har mitt ihopvikta ben domnat bort och jag får panik för att jag inte kan lyfta ut dragvagnen och komma ur bilen! 

Det visar sig att Irene tydligen tyckte att jag skulle klara det utan att hon dragit fram sätet?! 😂

Hon bara gick och lämnade mig åt sitt öde för att ringa eller låsa bommen eller vad det nu var? 

Jag ser oss objektivt, tittar på hela cirkusen utifrån och skakar på huvudet. Det blir liksom alltid lite galet när jag är med men mina vänner består så dom kanske är ok med det? Om inte annat så blir det sällan tråkigt med mig 😊

Tack Irene! I owe you one ❤️