Det här med att skönhet ligger i betraktarens öga är nog så sant men dagens ideal och dagens syn på vad som är vackert och hur långt vi går för att uppnå skönhet är ett ämne som går att diskutera i det oändliga.
Det jag tycker är vackert är inte detsamma som andra tycker är vackert och vice versa.
Visst är det bra att det är så men just dagens skönhetsindustri omsätter mer pengar än jag kan räkna till årligen och man kan ju börja fundera över konsekvenserna?

I Amerika är påfundet med pageants stort för både stora och små. Så länge vuxna tävlar i skönhet har jag inga åsikter om det alls men jag tycker det är förfärligt när jag ser småflickor sminkas, få hårförlängningar, kläs upp och kläs av alltmedan de uppvisar sin talang.
Varför ska man förresten visa upp en talang i en tävling i skönhet??
Små små fötter som steppar frenetiskt, små runda barnahänder som svingar en taktpinne medans en outvecklad liten röst pressar fram "Give my regards to Broadway".....herregud!!
Nää sånt får mig bara att må illa och varje gång jag ser dessa små skönhetsmissar så tänker jag på Jon Benet Ramsey...minns ni henne?
En 6-årig flicka som pressades hårt av sin mor att delta i dessa skönhetstävlingar (priserna är ju ganska omfattande), blev förföljd av en galning som senare våldtog och ströp henne till döds i källaren till hennes eget hus?!
Nu påstår inte jag att alla flickor som deltar i skönhetstävlingar riskerar att våldtas och mördas!
Jag säger bara att jag tycker det är osmakligt av mödrar att låta sina småflickor delta i detta när de istället borde vara fulla med lek och bus.
Jon Benet Ramsey blev på något sätt "posterflickan" för de människor som är emot skönhetstävlingar för så små barn.

Ätstörningarna då? Det hävdas ju att unga människor får ätstörningar pga de bilder på alla dessa "perfekta" modeller de ser i tidningar osv.
Jaa, kanske det?
Jag är inte överdrivet förvånad faktiskt. Om vi ska tala klarspråk så är det ju faktiskt så att modebranschen styrs av homosexuella män och homosexuella män tycker inte att en kvinnokropp som den faktiskt ser ut är vacker, därav ser de flesta modeller ut som 15-åriga pojkar i kropparna. Om det nu beror på att modeskaparna bara syr upp så små kläder och att modellerna svälter sig för att komma i dem eller om det är så att modeller är så naturligt magra och modeskaparna inte kan hitta andra tjejer och killar som vill bli modeller vet inte jag??
Jag vet bara att det är fysiskt omöjligt för en tjej idag att vara fysiskt, alltså biologiskt, normal och sund och ÄNDÅ dra en size zero som Victoria Beckham.
Är det sen märkligt att unga stoppar fingrarna i halsen och spyr för att också bli framgångsrika, vackra och beundrade? 

Kirurgin då?
Jag är inte främmande för idén att förbättra mitt utseende på kirurgisk väg! Om mitt ansikte helt plötsligt skulle börja se ut som en gammal sadelväska så skulle jag helt klart göra något åt det och jag skulle absolut inte skämmas för att jag hade fixat till mig lite men jag skulle aldrig fullständigt ändra på något i mitt ansikte!
Jag har tex sedan 6 års ålder haft ett maffigt ärr i pannan och jag har aldrig haft komplex för det, aldrig fått pikar för det och aldrig känt att jag vill ta bort det för i ärlighetens nman så är det ju faktiskt så att jag inte minns hur jag såg ut utan det....
Ärret har blivit en del av mitt ansikte och en del av mig.
Allt det här får mig att tänka på alla dessa kirurgiskt förbättrade skönheter....
Tänk er en kille och en tjej som träffas, de har båda ändrat sina utseenden till det bättre. Han har opererat sina extremt utstående öron och hon har opererat sin örnnäsa och satt in ett hakimplantat för att skapa den haka som inte fanns.
Tänk er nu att dessa båda skaffar ett barn... :)
Där står de vackra föräldrarna och tittar ner på sin haklösa son med örnnäsa och utstående öron.
Snacka om en "skönhetsmiss" hahahahaha

Dagens talesätt: "Beauty is only skindeep".

Idag ställde sig en fråga jag grunnat på en längre tid på sin spets, den nådde sin kulmen kan man säga.
Får man fostra andras barn?
Jag säger kategoriskt NEJ!!!
I höstas var jag och min yngste son med om en sak som jag inte trodde skulle kunna hända och detta var bara en av många liknande incidenter märk väl!
Han sitter i barnvagnen och vi går på bussen, jag sätter på honom bältet som finns i vagnen och sätter fast vagnen med det spännband som finns där just för det ändamålet och bussen börjar köra, han var mindre road av att ha bältet på sig och började kinka lite och det växte sig snart till ylanden och "trotsutbrott" från hans sida.
En man som satt framför oss vänder sig om och utbrister med mycket aggressiv röst:
-You have to take it off, he doesn´t want it, can´t you tell?
Jag svarade artigt men en aning kyligt:
-This is none of your buisnes, please don´t interfear!
I detta läget vänder han sig helt om och börjar skrika åt mig att ta av säkerhetsbältet, och jag skakar bara på huvudet åt honom och vänder mig bort och ser på min son som nu är livrädd för den läskiga mannen som skriker på mamma....vart i denna situation trodde han att han gjorde barnet ifråga en tjänst?
Om jag hade satt mitt barn i en bil utan bälte hade jag setts som en synnerligen oansvarig mamma och det finns säkert många som hade kontaktat myndigheter i ett sånt läge MEN...om jag åker buss med honom så behöver han inte bälte???
Varför har det då installerats bälten i alla svenska bussar? Dekoration eller?
Dessutom tycker jag att om han ska befinna sig i MITT land och skälla ut mig och ha åsikter om hur jag fostrar MITT barn så ska han förbanne mig lära sig att TALA SVENSKA!!!
Jag skulle aldrig, ALDRIG, komma på tanken att resa till ett annat land och börja skrika på folk på engelska hur dom ska fostra sina barn? Tänk på det...skulle DU göra det?
Det som händer därefter gör mig helt matt av ilska....jag ville göra illa, ville slå men visste direkt att om jag hade släppt lös min vrede då, hade jag sannolikt åkt dit för dråp eller mord.
En gammal tant går förbi barnvagnen när hon ska gå av och böjer sig ner till min son och säger:
-Stackars dig, ingen älskar dig! Stackars lilla dig....
Denna människa tog ut sin irritation på mig för att jag tog en uppfostringssituation bland folk istället för att göra honom till viljes för alla andras skull (men då verkligen inte för hans bästa) och hon tog ut detta på mig genom honom?! Hon går alltså på en 3-åring och skrämmer honom med en massa ord han vet inte är bra men som han inte helt förstår vidden av.
Jag tittade på henne och min röst lät konstigt metallisk och jag hade blodsmak i munnen när jag sa:
-Det är inte synd om honom för att han är arg och inte får som han vill!!
Då fortsätter den stelbenta häxan från dra-åt-helvete-land så jag var tvungen att för första gången i mitt liv lämna en konflikt för hade jag sagt ett enda ord till eller stannat kvar en enda sekund till så hade jag klappat till henne!!

Idag brakade det loss igen.
Jag och Lilleman och min mamma var på MacDonalds och åt en snabb lunch, han var trött och på lite halvrisigt humör och ville inte sitta på stolen utan tyckte det var en sagolikt bra idé att ligga på golvet och på det sättet pröva mammas auktoritet. Jag sa till honom upprepade gånger att sätta sig på stolen, visade honom andra barn som minsann satt kvar på sina stolar och jag provade till och med att ta tag i honom och hålla fast honom så att jag skulle kunna sätta honom på stolen men icke!
Till slut fick jag nog och sa:
-Nehej, om du ska bete dig på det där sättet så går jag härifrån!
Han fortsatte ju otippat nog att vara besvärlig varpå jag reste mig upp och började gå mot utgången. Då fick han ett ganska imponerande raserianfall och skrek i högan sky att vi skulle stanna och jag talade om för honom att det inte gick för han hade fått flera varningar och fortsatt bråka ändå så nu var det så här.
Jag gick ut genom dörrarna och ser när jag tjuvkikade över axeln att han var på väg mot dörrarna till mig, men då rusar en muslimsk tjej fram till honom och tar tag i honom och kramar om honom och torkar hans raseritårar med en servett?!?!?!
Jag stormar in igen och säger:
-Vad i helvete gör du? Släpp mitt barn!!!
-Han har sagt nu att han ska säga förlåt till mamma, svarar idioten och ler överseende åt mig.
Min pojke försökte ta sig loss men hon höll om hans armar så han inte tog sig loss så jag stolpade fram till henne och knuffade henne så hon satte sig på arslet medans jag sa än en gång:
-Släpp mitt barn!!!
Vad gjorde hon sig skyldig till där?
Övergrepp, hon höll fast ett främmande barn som ville loss.
Hon underminerade min auktoritet och mitt kunnande som förälder genom att "lösa" situationen åt mig för hon var ju så bra på det här.
Vad sa hon till min lille pojke innan jag hann in och fram? Av hans ansikte att döma så var han skrämd och även förvirrad. Mamma säger att jag inte får göra si och så men främmande säger och visar annat?? Förstår inte folk vilka konsekvenser såna här ingripanden kan få?
Det enda jag vet med total säkerhet nu är att nästa person som lägger sig i hur jag fostrar mina barn kommer att få väldigt mycket stryk. Inget hot, bara fakta!

Om man tex ser ett par ungdomar ute som håller på att göra något fuffens så kan man ju hojta till att dom ska låta bli, men det är ju saker som kan vara till skada för dom själva och andra och andras egendom. Alltså skyddar man ungdomen från att skada sig själv och det är ett ansvar jag tycker att alla medborgare har om sina egna och andras ungar.
Men att ingripa på det här sättet och angående ett sånt litet barn är ju helt sjukt! Allmänheten ska absolut INTE komma och klaga på att ungar bara gör fanstyg i dagens läge och att de är så ouppfostrade i jämförelse med tidigare generationer, när man som förälder som försöker fostra upp en unge till att vara en god samhällsmedborgare med hut och vett och som kan föra sig bara får en massa skit och blir stoppad av folks lägga-näsan-i-blöt-mentalitet (och jag har ju bevisligen klarat det en gång redan, INGEN i hela världen kan påstå annat än att min äldre son är en kunglighet)!!
Jag fostrar mina söner både som far och som mor, ena handen smeker ömt och den andra handen höjer pekfingret.
Men idag är det tydligen så att ingen får fostra sina barn, och definitivt inte offentligt!
Barn är kloka små vuxna i små små kläder...de förstår om mamma pratar på ett sätt hemma och ett annat sätt när andra hör och det skrämmer dom. Den enda människan de har att lita på för sin absoluta överlevnad spelar roller....tänk er det?
Min mamma skrädde aldrig orden, hon fostrade mig vart vi än var och vem som än såg. Hon var en mjukare mor än vad jag är men hon hade ju å andra sidan en dotter och inte två söner hihi.
Hon fostrar mig fortfarande på många sätt men idag mera på det spirituella och själsliga planet, hon har sååå många visdomar att dela med sig av!!
Jag kommer inte att sluta fostra mina barn, vart vi än är och vem som än är i närheten, men det skulle vara förbannat skönt om folk kunde lära sig ett av mina favorituttryck!!
"Sköt dig själv och skit i andra så lever du längre".

För någon dag sedan lade en gammal vän/bekant upp en bild tagen på mig när jag var 15 på Facebook. Jag tyckte det var helfestligt och visade äldsta sonen bilden men sa inte att den föreställde mig med kort hår.
Han såg förvirrad ut och sa:
-Är det jag?
Jag berättade då att det var jag och hans kommentar var såå kul!
-Jävvlarrr vad lik jag är dig mamma!!
En liten liten anledning till att skriva detta inlägg då det absolut inte är lika ifrågasättande som mina andra inlägg är att jag vill tack dig för den bilden M.Ö. :)