Satt och läste MittIHuddinge här på morgonen med mitt kaffe i godan ro och blev fly förbannad när jag läste en artikel. Nedan följer hela artikeln utan förkortningar.

"Eeva Vestlunds son var allvarligt sjuk i diabetes, men Försäkringskassan nekade henne föräldrapenning. Nu ska regeringsrätten pröva fallet.
Oskar Vestlund började må dåligt för två år sedan. Han var väldigt trött, fick kramp i benen och hade ont i magen. Oskar fick åka direkt från Vårdcentralen i Segeltorp till barnakuten. Det visade sig att han hade diabetes typ 1, som är den allvarligaste formen, och lades omedelbart in med insulindropp.
Oskars mamma Eeva Vestlund tillbringade hela dagarna på sjukhuset. Hon ansökte om ersättning för vård av barn för de tre veckorna, men Försäkringskassan sa nej. Anledningen var att Oskar fyllt 16 år sex veckor tidigare och därmed var för gammal.
Men enligt reglerna kan man få ersättning när barnet är mellan 16 och 18 år om det lider av en livshotande sjukdom.
Eeva Vestlund överklagade beslutet. Läkarna skrev intyg om att de hade anmält föräldrarna till socialnämnden om de inte närvarat vid behandlingen.
-Föräldrarna behövs som stöd, men också för att lära sig hur de ska sköta sjukdomen med insulin och sockernivåer. Det är livsviktigt. Det är obegripligt för mig att man inte förstår det, sa Svante Norgren verksamhetschef på Barnmedicin 2 vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge i oktober 2008.
Men Försäkringskassan i Huddinge anser inte att diabetes är en livshotande sjukdom.
Såväl Länsrätt som Kammarrätt delar denna uppfattning. Kammarrätten skriver i och för sig att diabetes kan leda till döden, men att Oskars hälsotillstånd vid tillfället inte var så allvarligt att det var ett påtagligt hot mot hans liv.
Men nu har Regeringsrätten meddelat prövningstillstånd. Ärendet kan därför få principiell betydelse för andra i samma situation.
-Det är kanonbra även om jag inte vill ta ut någon glädje i förskott. Lagen är från 1962 så det är ju på tiden att den ändras, säger Eeva Vestlund.
-Tjänstemän borde kunna ta egna initiativ när de ser att något inte funkar och inte vara så fyrkantiga.
Om Eeva Vestlund får rätt handlar det om tre veckors lön plus två års ränta. 
Det som Regeringsrätten vill pröva är om en 16-åring med nydebuterad diabetes är att anse som allvarligt sjuk och om föräldern därmed har rätt till föräldrapenning."

Efter att jag hade läst den här artikeln var jag så arg att jag kokade!
Vad fan är det för land vi lever i??? Har alla dessa viktiga tanter och gubbar glömt bort att man är förälder i många fler år än 16? 
Hur kan det komma sig att ett barn anses vuxen nog att bli straffad om de gör något brottsligt och anses vuxna nog att ta hand om en allvarlig sjukdom själva men de anses inte vuxna nog att rösta och bestämma vårt lands framtid?
Hur fan kan det komma sig att en 16-åring anses vuxen nog att klara av all rädsla och ställa alla rätta frågor om behandling etc men anses inte vuxen nog att gå in på Bolaget och köpa sig en kasse öl?
Om man har vett nog att hantera potentiellt livsfarliga receptbelagda mediciner så har man väl vett att hantera alkohol och dess risker...eller?
Den senaste forskningen visar klart och tydligt att det de flesta lagar baserats på (att människohjärnan är vuxen och färdigutvecklad runt 18-20 år) är fullständigt felaktigt. Den mänskliga hjärnan växer ända upp till 25-årsåldern och det som utvecklas sist är bl.a. konsekvenstänkandet.
Så hur i helsicke kan vi begära att en 16-åring ska kunna ha det konsekvenstänkandet som hans hjärna inte är vuxen nog att klara av? Det är lika urbota dumt som att säga till en 5-åring att hoppa på en moppe och köra lite, de har inte utvecklat motorik och uppfattningsförmåga nog för att kunna hantera det.

Den här lagen skapades 1962, och det är alltså 48 år sedan...tänk på det en smula....ett halvt sekel sedan!
Sedan dess har nya kunskaper om diabetes och andra sjukdomar för den delen, samt människans utveckling förändrats radikalt! På 60-talet var man vuxen när man var 18, de flesta hade villa och Volvo och ett par ungar när de var 20-25. Idag sitter våra ungdomar på skolbänken fortfarande när de är 20-25. Det säljs mobilabonnemang som aldrig förr och man får så kallad "ungdomsrabatt" om man är 18-25 år gammal, och ändå envisas samtliga myndigheter med att köra ner dubbelmoralen i våra halsar att man är vuxen nog att hantera en svår sjukdom ensam när man är 16 men man är inte gammal nog för att ta del av "ungdomserbjudanden" från alla våra stora mobiloperatörer?
Pojken skrevs också in på BARNAKUTEN, inte på vanliga akuten...men han är ju fortfarande stor nog att klara av att ta hand om en livsomvälvande sjukdom själv eller hur??

Att vara en demokrat är att axla skyldigheten att ifrågasätta sitt samhälle i syfte att förbättra det, och därför gör det mig galen när jag läser om att sjuka barn och deras föräldrar ska finna sig i förlegade lagar.
Läste för en tid sedan om en mamma vars son hade gått bort och dagen efter skulle hon infinna sig på Arbetsförmedlingen, men nergrävd i sorg glömde hon bort detta besök och det resulterade i att hon blev av med sin arbetslöshetsersättning?! VA I HELVETE???
Skulle hon ha åkt dit och sagt: Ja du får ursäkta att jag är lite nere idag men min lilla son dog av cancer igår.
Eller vad sägs om den 62-åriga kvinna som hängde sig för någon månad sen för att hon blivit av med sin sjukersättning för att Försäkringskassan sagt nej på väldigt lösa grunder?
Är det någon annan än jag som kommer ihåg Försäkringskassans nya devis när Alliansen valdes?
"Vi bedömer inte hur sjuk du är, vi bedömer din rätt till ersättning".
Jag tycker de står för sitt devis men när Försäkringskassan avslår diabetes typ 1 som en icke dödlig sjukdom så gör dom sig skyldiga till ett brott, det är olagligt att utge sig för att vara läkare eller ge medicinska råd/bedömningar mm mm, och så vitt jag och mer än halva västvärlden vet så kan diabetes leda till blindhet, benamputation och även DÖDEN.
Det som är väldigt skrämmande i hela soppan är att trots läkarnas intyg så går Försäkringskassan och kammarrätten i enad front och avslår det hela??!!
Hoppas ni kan sova gott om nätterna....

Mitt hjärta blöder för Eeva i artikeln för hon har ett sjukt barn, hon blir motarbetad av samhällets förlegade lagar och hon straffas ekonomiskt för det ovanpå allt annat.
Igår läste jag text-tv nyheterna som vanligt och där stod att statsministern får ytterligare 5.000:-/mån i lön vilket ger honom närapå 120.000:-/månad.....som om han var i behov av de extra 5.000:-??
Övriga tjänstemän/ministrar får en löneökning på 4.000:-/mån.
Det gör att jag funderar på om det är Eevas föräldrapenning? Vart kommer de pengarna ifrån?
DOM FÅR FAN GE SIG!!!!
Avlöna våra poliser, brandmän och akutsjukvårdare bättre för de sliter dygnets alla timmar med att rädda våra liv! Låt föräldrar få sin föräldrapenning fram till myndighetsåldern och höj den till 20 år!
Det är pinsamt att vi lever i ett samhälle där det är ok att sparka på den som ligger....jag skäms!

Dagens motto: STAND UP AND SHOUT!!!

Sitter här och njuter av solen som steker med laptopen på magen och sippar iskall limesaft, Lilleman badar i sin lilla pool och livet kunde vara värre :)
Har ju varit sjukt duktig som har putsat alla fönster, tvätta gardiner, storstädat osv...Man tycker ju att man i det läget förtjänar att ta det lugnt och bara befinna sig i nuet.
Det jag börjar fundera på är hur dåliga vi generellt sett är på att ge oss själva en time-out utan att för den sakens skull ha gjort något "vettigt" innan. Måste det vara så?
Kan vi inte ta en kort liten andningspaus i vardagen då och då utan att först ha halvt slitit ihjäl sig?
Jag tror att man mår bättre av att "i-nuet-njuta" ganska ofta istället för att exempelvis jobba ett helt år och sen SKA man vila under semestern. Vilken kvalitet är det på vilan om den ska ske under tvång och under tidsbegränsning?
Nä!! fram för minisemestrar i vardagen!
Jag har skapat ett litet balkongparadis mitt i storstan som är min plats för återhämtning i brist på flygplan och playan! ;)

Dagens ord: "Kontemplation".

Den senaste tiden har det varit tunnsått med inlägg (inte för att jag bloggat särskilt länge men whatevvaaaa) men det har hänt sjukt mycket, både i rena händelser men även i tankegångar och intryck från andra människor så det har tagit ett tag för mig att samla ihop saker och ting och få någon sorts reda i allt. Är långt ifrån framme vid målet ännu men det känns i alla fall som om jag har kommit till klarhet med en del saker.
Var ute med tjejerna för nån vecka sen och vi hade mycket trevligt med grillning i kvällssolen och sen en krogrunda i vår lilla/stora älskade förort.
Har efter det hunnit med midsommarfirande, ytterligare attacker av 2-årstrots, mammas tik är dräktig, har gått upp ytterligare 5 kilo i vikt, varit samtalsterapeut åt mina vänninor och deras struliga kärleksliv, kommit till klarheter om mig själv och min riktning i livet samt börjat känna att stressen och orken börjar ta slut!!
Det är dags för förändring för jag inbillar mig säkert men det känns som om jag inte klarar det här särskilt länge till utan att bli allvarligt sjuk eller ta slut helt enkelt.
Jag MÅSTE börja ta hand om nummer 1, dvs JAG!
Det finns så många saker i mitt liv som måste förändras att jag blir matt av bara tanken men samtidigt är jag målmedveten nu...det har jag aldrig varit tidigare trots att problemen är långt ifrån nya.
Det känns skönt! Skönt att kasta av sig en gammal kostym som man misstrivs med, kasta bort en mask som överensstämmer ofattbart dåligt med vad som döljer sig bakom den, skönt att vara den jag föddes att vara.
Jag har ju tillräckligt mycket förstånd och livserfarenhet för att veta att det kommer ju att bli ensamt. Få människor känner sig väl till mods när man så radikalt förändras framför deras ögon.
Man kliver ju ur det fack där de har placerat en och har man inte tillräckligt planterade fötter själv och tillräckligt gott självförtroende så är det ju ganska självklart att det kommer att oroa, störa och irritera.
Att gå från att vara en som deltar till en som går ensam är aldrig lätt vare sig för den som går eller för dom som står kvar men likväl kan jag inte stanna kvar i den här kostymen längre.
Skulle tro att det jag går igenom kan liknas vid att "komma ut ur garderoben". Jag är inte homosexuell eller bisexuell men kan tänka mig att processen är densamma?
Så...mycket jobb framför mig, många planer och idèer men med lite hårt arbete och en gnutta flax kanske det går vägen ändå? :)

Dagens låt: Diana Ross "I`m coming out" 

Oh my lord!! :)))
Hade ett halvläkt sår efter ett myggbett uppe på vristen och när jag och Lilleman satt ute på balkongen och njöt av kvällssolen och kvällssvalkan så började han pilla lite på skorpan. Jag bad honom upprepade gånger att låta bli (jag vet hur mycket och länge jag blöder pga EDS) men han var på skorpan och pillade oförtrutet.
Till slut "råkade" han pilla loss den och mycket riktigt startade ett skyfall av blod! Det rann så pass mycket att det strilade ner mellan alla mina tår.
Mitt i denna minivariant av Stockholms blodbad så skuttade jag runt i panisk iver för att hitta ett plåster och paniken ökar lavinartat när jag inser att plåstren är slut?!
I denna stund av fullständig hysteri river och sliter min Lilleman i skåpet i sitt rum, kommer sedan gallopperande fram till mig med något i handen.
-Hä mamma byta! säger han och ger mig en blöja hahahaha!!!!! 
Well...plåstren är slut och det är jag med så nu sitter jag med en blöja virad runt vristen och njuter ännu en gång av kvällssolen :)

Dagens produkt: Pampers! :)

Idag vaknade jag till en händelse så stor i mitt liv att jag gått omkring mållös av förundran hela dagen.
Jag vaknade och hade för första gången på snart 10 år inte ont i kroppen?!
Ingen stelhet, inga muskelkramper, ingen ömmande och värkande hud, inga knakande leder och ingen dov molande smärta någonstans!
Det kändes som om jag fått tillbaka mig själv såsom jag mådde för ca 10 år sedan, på den tiden när jag bara hade ont vissa dagar eller i perioder av stor fysisk aktivitet.
Jag brast i gråt...tårar av lättnad strömmade ner för kinderna medans jag småskrattade och försiktigt klev ur sängen....nej ingenting?! Uträttade mina vanliga morgonbestyr och fortfarande ingenting.
Hela dagen har nu gått och först nu känner jag av värken en aning i min inflammerade höft, men annars ingenting. Fatta!!
Att leva ett liv med kronisk värk är någonting väldigt diffust och obegripligt för omvärlden, de har svårt att förstå hur mycket det tär på en.
Allt blir rubbat av värken. Sömnen, ätandet, det sociala livet, arbetsmöjligheterna, humöret och själva livsgnistan till slut i en del fall. För mig, och många andra, har det gått så långt att jag stannar hemma när jag har dåliga dagar så folk ser ju bara mig när jag har bra dagar och det blir ju ännu mera vilseledande!
Jag har egentligen inte talat om min sjukdom med någon utan bara kort och gott sagt "Jag har EDS som ger kronisk värk".

Det är så långt ifrån sanningen som det går att komma. Den kroniska värken är bara ett av symptomen men det är betydligt jobbigare än så att ha EDS!

Allt började med min mormor som alltid klagade på att hon hade ont i höfterna. När hon sedan blev äldre blev hon stelare i kroppen och fick mer och mer värk.
Vi förklarade det allesammans i familjen med att hon slitit hårt i hela sitt liv så det var ju därför.
Av de sex barn min mormor fick, fyra pojkar och två flickor, har ALLA värk i framförallt rygg och nacke men även annan diffus värk som inte riktigt går att sätta fingret på. Ett annat genomgående drag bland alla i familjen är denna extrema trötthet som faktiskt bara undsluppit några stycken.
Ännu en gång förklarade vi detta med att de allesammans hade fysiskt tunga arbeten såsom byggarbeten och restaurangarbeten.
Jag mådde bra ända tills jag kom i puberteten, då började jag vricka fötterna väldigt ofta, min sömn liknade medvetslöshet, jag hade ibland så ont i armarna att jag minns att jag låg i sängen på kvällen och slog med full kraft hela armen i betongväggen för att den skulle domna så jag skulle slippa smärtan!
Under hela min tonårstid var jag väldigt aktiv inom dans och hade barnsliga drömmar om att bli dansare men skadorna på knän och fotleder bara fortsatte och kom oftare och oftare så till slut avtog mitt dansande. Jag dansade när jag gick ut men inte annars.
Efter första sonens födelse började jag verkligen att känna att det var något som var fel på mig men varken jag eller någon av de säkert hundratalet läkare jag gått till genom åren kunde förklara vad det berodde på.
Den första vändningen kom när jag träffade en läkare i Södermanland som sa: "Något fel är det på dig, inget tvivel, men jag vet inte vad det är".
Han var den första läkaren jag mött som erkände att det fanns ett problem men att han inte var kunnig nog att säga vad det var. Det var en oerhörd lättnad för mig för jag har blivit idiotförklarad av sååå många läkare innan jag träffade honom!
Efter några år flyttade vi hem till Stockholm och där reagerade äldste sonens skola på hans spridda frånvaro, hans trötthet och hans värk.
Efter samtal med skolläkaren fick vi remiss till Sveriges ledande expert på ortopediska svårigheter.
Han såg ut som ett frågetecken efter undersökningen och sa att han inte kunde hjälpa oss för det var absolut inte ett ortopediskt problem så han remitterade oss vidare till neurologen.
Där upprepades alltihop, ett helt koppel med läkare stod och kliade sig i huvudet och talade om för oss att dom aldrig hade sett något liknande (vi är väääääldigt viga och kan böja kroppen i de mest absurda riktningar).
De remitterade oss till reumatologen och vi åkte dit med dåligt hopp om att få några svar.

Efter ca 5 minuters undersökning sa reumatologen att hon ville att en överläkare skulle titta på oss men att hon hade sina aningar om vad det var vi led av.
I det läget kände jag hur jag fick hjärtat i halsgropen och frågorna snurrade runt i mitt huvud.
Är det farligt? Är det dödligt?
Överläkaren kom tillbaka och gjorde en snabb undersökning på oss, ställde många frågor om mig och barnen, ställde en massa frågor om resterande släkt och började rita upp ett släktträd där han prickade av alla som hade dessa besvär. Jag blev mer och mer orolig ju fler frågor han ställde och till slut orkade jag inte vara i ovisshet längre så jag utbrast:
"Ok, vad är det för fel på oss? Jag kan hantera dåliga nyheter så kör bara!"
Han svarade att han misstänkte EDS men att han ville ta prover först och skicka oss till Kliniskt Genetiklabb för genetisk utredning??!! Oh my lord! det var ingen liten krämpa vi hade förstod jag då.
En månad senare klev vi in på Kliniskt Genetiklabb och i ett rum med 3 specialister fick jag klä av mig och GYMPA?? Hahahaha!
De ville att jag skulle böja mig än hit och än dit, de bad mig sträcka ut tungan så långt jag kunde, de bad mig om allt som bara var helt sjukt kändes det som. Det efterföljdes av ca 40-50 frågor om min och min familjs hälsa och eventuella symptom. Ett nytt släktträd ritades upp och jag som inte är en stor drinkare kände i det läget att jag hade gett vad som helst för en stor whiskey!! 
De meddelade efter allt detta att jag har Ehlers Danlos Syndrom av överrörlighetstyp (förr känd som typ 3).
Jag fick ingen egentlig information utan åkte hem och läste på Socialstyrelsens hemsida.
Där stod att EDS är en av världens 100 mest sällsynta sjukdomar (inte så konstigt då att ingen läkare verkade fatta vad det var),EDS klassas som en funktionsnedsättning (förr kallat handikapp), allt i kroppen är uppbyggt av kollagenkedjor och på friska människor är kollagenkedjorna hårda och raka som okokt spaghetti men på oss är dom som kokt spaghetti, sladdriga och går lätt sönder. Blev väldigt skärrad när jag insåg att ALLT är uppbyggt av dessa kollagenkedjor och att vi väldigt lätt "går sönder", våra muskler går sönder, våra leder håller inte ihop, vår hud spricker lätt, våra blodkärl kan lätt brista.
Tröttheten som EDS-patienter lider av kommer sig av att våra kroppar jobbar 300% mer än friska människors kroppar för att muskler ska stabilisera leder mm.
Tänk dig att allt du gör under en dag ska du hinna och ORKA göra tre gånger...varje dag! Är det konstigt att vi är tröttmössor?
Följande är symptomen:

*Kronisk muskelvärk, kronisk ledvärk, fördröjd blödningstid, försvårad sårläkning, rupturer av allt ifrån muskelvävnad till blodkärl till navelbråck, ljuskänslighet, solkänslighet, ledluxationer (leder hoppar ur led och sen i led av sig själva), tandköttsproblem, spontanblödningar såsom näsblod, dålig ärrbildning, missfall är väldigt vanliga bland EDS-kvinnor, överrörliga leder, tunn och elastisk hud som lätt går sönder, kroniskt trötthet, utmattning mm.mm*

MEN...det här fula monstret som EDS är har en fördel. För lite kollagen bromsar åldrandet. 
Vi åldras inte lika snabbt som ni friska jävlar gör ;)

Dagens ord: "Smärtfri"          

Häromkvällen låg jag och kollade på ett avsnitt av Sex and the city, vill bara klargöra att jag tillhör den utdöende och fullständigt utmobbade rasen av kvinnor som faktiskt inte tycker att serien är bra.
Vet att jag trampar på en hel del tår nu men go see if I care :-P

Serien är overklig, det är nog det som stör mig mest med den. Om man begrundar huvudrollsinnehavarnas karaktärer så tycker jag att det känns synd att fyra ganska negativt speglade stereotyper ska representera den moderna kvinnan.
Horan, mamman, tonåringen och Miss goodie-two-shoes (=Fina Flickan).
Finns det inte mer reella kvinnotyper med större variation än dessa?
Är det dessa stereotyper vi tycker är ok att idolisera och framhäva till nästa generation som arketypiska kvinnotyper?
Låt oss bena upp damerna för skojs skull.

Carrie: Hon är den eviga tonåringen som aldrig växer upp, en sorts kvinnlig Peter Pan-figur. Tittar man på hennes kroppsspråk i serien så står hon och studsar på stället och vickar fram och tillbaka som tonårstjejer ofta gör, hon kastar med håret och tuggar ofta tuggummi eller röker, också saker vi ofta ser tonårstjejer göra (i film och tv alltså). Tänk efter....hur ofta ser man en kvinnlig gestalt i tv eller film som tuggar tuggummi eller röker i samma utsträckning som Carrie gör det?
Hon har ett förhållande med en äldre, framgångsrik och mäktig man...anar vi ett Lolita-komplex här?
Detta förhållande tar aldrig riktigt fart då hon är för osäker och så småningom gifter han sig med en ytterst sofisktikerad och damig Coco Chanel-typ.
Hon jobbar frilans på en tidning och har alltid kläder som känns mera tonåring än vuxen.

Miranda: Hon är tillknäppt, strikt och proper. Till och med hennes stil i serien är mycket "fixad" för att understryka det. Kort, knallrött hår. Bär kostym och portfölj och arbetar på en mycket prestigefylld advokatfirma.
Seriens skapare vill få oss att tro att en männsika som är så kontrollerad och schematisk som Miranda kastar sin karriär vind för våg och skaffar ett barn med Steve av alla människor, som är hennes totala motsats?!
Seriens skapare visar också i avsnitt efter avsnitt hur hon pga barnet alieneras från sina vänner vilket jag tycker är en orättvis bild av den moderna mamman.
Hon lyckas aldrig heller skapa en varaktig hälsosam relation med en man förutom Steve, och de lever i en sorts konstig kompisrelation som kändes lite knepig de första avsnitten.
Jag får en känsla av att seriens skapare ville att Miranda egentligen skulle vara lesbisk för dom har verkligen ansträngt sig för att ge henne de stereotypiska lesbiska kännetecknen som ofta används i film och tv.

Charlotte: Hon är bara för bra för att vara sann! Hon är overkligt naiv, och definitivt med tanke på hur hennes tre vänner är! Det känns som att hon har vuxit upp i ett kloster, gått på internatskola och aldrig utsatts för den moderna världen och så PANG!! , kastas hon in i Manhattans virvel....näää jag köper inte det.
Hon är så "städad" att hennes äktenskap går i kras för att hon inte kan möta sin man halvvägs i sängkammaren. Och detta är samma kvinna som hade ett ångande förhållande med en ortodox judisk konstnär på ett ateljègolv?
Hon jobbar på ett konstgalleri och hennes högsta dröm i livet är att bli respektabelt gift och bosatt på Park Avenue. Hon rör sig underligt också för hon trippar som en skolflicka och rör huvudet ungefär som en gammaldags nickedocka alltmedan hon snörper ogillande på munnen som en gammal skolfröken åt vännernas sliskiga kommentarer. Hon känns plastig i sin overklighet...lite som en själlös docka.

Samantha: Hon är egentligen den karaktären jag tycker bäst om av de fyra, då jag absolut anser att kvinnan ska ta för sig av livets goda i samma utsträckning som män gör både karriärmässigt och sexuellt.
Hon är väl den som bäst passar i sina kläder så att säga. Hon är en tigrinna och hon är klädd som en och hon rör sig som en!
Det jag tycker är sugigt med hennes karaktär är att en kvinna som är en jätte i reklamvärlden, bor i de bästa kvarteren, klär sig i det finaste och dyraste i klädväg, sätter allt och alla på plats....hon faller alltså pladask för en skitstövel?! Inför våra ögon förvandlas starka egensinniga Samantha till en fjortis som stammar, sitter hemma och väntar på att HAN ska ringa  osv osv. Hon förlorar allt självförtroende för att en enda karl smäller till henne på stjärten och sen beter sig som en mansgris?!
Jag känner kvinnor som Samantha i verkligheten och dom faller ICKE för den där typen av man! 
Overkligt!

Så varför är de då så stora? Är det så att vi vill ha en verklighetsflykt? Är det så vi definierar underhållning?

Frågan är som svaret...öppen.
Jag å andra sidan vill ha mera verklighetsförankring för att bli underhållen, jag vill inte sitta och beundra vackert klädda kvinnor som beter sig konstigt i en värld som är utesluten för alla utom ett ytterst litet antal.
Elitism av den sorten lockar inte mig, jag är alldeles för mycket ensamvarg/individuellt tänkande som person för det tror jag? :)

Dagens citat: "Jag är hellre ensam av rätt skäl, än att vara tillsammans med en annan eller andra av fel skäl".

Begreppet "det tredje ögat" används ofta inom ockultism men även för ögat i toppen av de egyptiska pyramiderna, men för mig är det tredje ögat min kameralins.
Jag har fotat väldigt mycket i mitt liv och ända tillbaka på högstadietiden så valde jag inte att läsa ett språk utan jag läste Media. Vi fick lära oss att göra film, klippa film, göra en tidning, fotografera och en ansenlig del av lektionerna gick åt till att se filmklassiker och sedan bedöma dom.
Efter att i många år varit som bedövad av brist på inspiration har min lins vaknat igen?!
Jag kommer på mig själv med att fota i princip allt jag ser numera, inte i syfte att ta verkligt bra bilder utan mera som en nyupptäckt förälskelse så lär jag känna min kamera och mina motiv igen.
Jag vill insupa maximalt mycket på minimalt med tid, och kvaliteten blir ju förvisso därefter haha!
Hemmafotograf är väl alla föräldrar lite till mans men det jag talar om går mycket djupare än en önskan att dokumentera sina ätteläggs framsteg.
Det är en sorts ouppnåelig jakt på att frysa ett ögonblick, att spara det och limma fast det på något reellt.
Tiden upphör i ett fotografi och ändå spinner klockan paradoxalt nog snabbare i en lins.
Hur många gånger har vi inte hittat det där gamla fotot och tänkt; Men oj vad tiden har gått, det känns ju som igår?

Att ha en passion för foto är att vilja kontrollera tiden och att spara ögonblicken.

Nästan alla som fotograferar är observatörer mera än deltagare. Du hittar fotografen eller den fotointresserade i en grupp med människor om du letar efter den som är omtyckt och deltar men lite vid sidan av, den som lyssnar mer än den talar och den som har snabba ögon som uppfattar allt.

Just nu är jag nykär...i min kamera. En dag ska jag ta mig råd att köpa en fläskig kamera men den dagen är inte idag.
För idag njuter jag enbart av att trycka på knappen oavsett hur resultatet blir :)

Dagens ord: Upptäckt!

Den senaste tiden har jag snackat mycket med tjejerna, mina gamla tjejkompisar som funnits där i vått och torrt och vi har diskuterat allt från pojkvännernas senaste idioti till barnuppfostran till att diskutera nästa tjejkväll.
Det som har slagit mig under dessa samtal är skillnaderna i våra liv, eller rättare sagt hur mycket mitt liv skiljer sig från deras?!
Jag har väl alltid trott att mitt liv ser ut ungefär som deras eller som vem som helsts liv men jag har fått en ny insikt om de grundläggande skillnaderna och jag vet nu att det beror på att de är tillsammans med sina barns fäder alternativt har god hjälp av sina barns fäder trots att de inte lever tillsammans längre.
För att förtydliga bör nämnas att jag och mina två söner lever "ensamma".
Vilket sugigt jäkla uttryck egentligen va?
Vi är ju inte alls ensamma eller ensamstående! Vi lever ju med varandra och är alltså per definition långt ifrån ensamma!

Den utlösande faktorn till detta inlägg var när en av mina äldsta och käraste vänner pustade och stånkade över att nästa vecka var hennes vecka med barnen och att det var så hemskt mycket hon var tvungen att göra såsom att städa och åka och handla.....
VÄNTA nu ett jävla tag!!!
Hon, liksom många andra, har sina barn varannan vecka och har alltså TVÅ HELA VECKOR per månad då hon enbart kan ägna sig åt sig själv, festa, vila upp sig, resa eller bara existera i ett soffhörn med dvd:n som bästa vän.
Jag drabbades först av ett sting av avundsjuka innan jag hade hunnit tänka efter...
Ok att jag i princip aldrig hinner med mig själv men än sen då?
Det hela handlar i grund och botten om hur man värdesätter sin vardag och vad man anser vara så viktigt att man ger det hela sig själv och all sin tid.
Nu tycker ni säkert att jag trashar min kompis och kastar en massa skit på henne men långt ifrån! Jag är glad för hennes skull hur hon än väljer att leva sitt liv så länge det gör henne lycklig, men det behöver inte betyda att jag skulle fatta samma beslut och val som henne.
En sorts "I agree to disagree" :)
Hon prioriterar sig själv och sina barn i samma utsträckning och det gör inte jag men det är inte detsamma som att det ena skulle vara bättre eller sämre än det andra.
Att åka och handla och städa upp huset var dock något jag himlade med ögonen åt för det tyckte jag var att tigga om en diskussion hahaha! Det är väl inte jobbigt??
Allt detta fick mig att tänka på hur en typisk vardag i mitt liv ser ut, och jag tror att det finns ganska många som känner igen sig där ute? :)
Denna beskrivning innehåller alltså inte nån av dagens oförutsedda händelser som ska klämmas in någonstans.

05.45 Jag vaknar med ett ryck, spottar och svär och försöker mörda ringsignalen på mobilen.
05.50 Kliver upp, går på toaletten, tvättar ansikte och händer. Ser mig i spegeln och stönar över synen.
05.55 Sätter på extremt starkt kaffe, så pass starkt att skeden typ smälter i koppen.
06.00 Väcker 15-åringen. Ingen reaktion.
06.05 Lägger ner mat till katten, hundarna och sköldpaddan.
06.10 Väcker 15-åringen. Ingen reaktion.
06.15 Min yngste son vaknar och börjar omedelbart vråla efter frukost alltmedans han studsar i sängen.
06.17 Levererar frukost till minstingen. Tack gode gud att det blev tyst igen!
06.20 Väcker 15-åringen. Ingen reaktion. Börjar bli irriterad.
06.25 Gör rent i kattlådan. Städar upp i hundarnas hörna.
06.30 Väcker 15-åringen med ett vrål! "Du ska till skolan, GÅ UPP NU!!!"
06.35 Lilleman är klar med frukosten och börjar genast riva ut alla leksaker nästan maniskt?!
06.40 Är kissnödig men 15-åringen ockuperar badrummet. Sjukt ont i kroppen. Tar Treo.
06.45 Har fått tillstånd att snabbt "låna" toaletten, häller upp mera kaffe och går ut på balkongen och tar en cig.
06.50 15-åringe kastar i sig frukost. Inte så viktigt tydligen. Håret är viktigt!
06.55 Frågestund. "Har du nycklar, mobil och SL-kort". Åtföljs av ett panikslaget letande.
07.00 15-åringen på väg till skolan. Äntligen!
07.05 Gör frukost till mig själv. Äts stående vid diskbänken. Mera kaffe. En till cig.
07.30 Startar datorn och loggar in och kollar mejlen.
07.45 Lilleman vill ha uppmärksamhet. Leker/sjunger med honom.
08.00 Sätter frukostdisken i blöt.
08.05 Bäddar sängar, plockar skräp, öppnar fönster och vädrar.
08.30 Lilleman vill se film med Musse Pigg. Igen. Funderar på att säga att Musse Pigg är död?
08.35 Kommer fram till att det är traumatiskt för honom, sätter på filmen och stänger av mina öron.
08.40 Diskar. Städar köket.
08.50 Kaffe och cig. Tittar till Lilleman.
09.00 Planerar dagens eventuella aktiviteter.
09.05 Startar en tvätt.
09.10 Duschar med öppen dörr samtidigt som jag hojtar till Lilleman att låta bli än det ena, än det andra.
09.15 Klär mig, sminkar mig och försöker göra mig presentabel. Går sådär :-S
09.30 Samlar ihop barnkläder och klär sedan på Lilleman.
09.40 Packar barnvagnen.
09.45 Viker in tvätten som hängt på torkning på balkongen.
09.50 Städar balkongen. Tömmer askkoppen.
09.55 Hänger ut den nytvättade tvätten på torkning.
10.00 Sätter Lilleman i barnvagnen, tar med soporna och går till bussen.
10.10 Har kommit halvvägs när jag minns att jag glömt hälften av det jag skulle ha med mig. Springer tillbaka.
10.20 Klar! Går till bussen. Igen.
10.36 Brottas med Barnvagnsmaffian (se föregående inlägg) för att få plats på bussen.
11.00 Är framme och Lilleman vill gå själv. Hanterar ett stycke vilde och en barnvagn. Börjar svettas.
11.30 Har handlat klart. Mutar Lilleman med i princip vad som helst för att han ska sitta i vagnen en liten stund.
11.35 Går till bussen. Kedjeröker. Trött och har ont i fötterna.
12.00 Kliver av bussen och börjar bergsbestigningen hem. Lilleman vill gå.
12.40 Hemma. Tar tid när vilden ska gå själv :)
12.45 Sätter på kaffe. Kollar posten. Börjar laga lunch.
13.15 Jag och Lilleman äter. Efterföljs av kaffe och cig of course.
13.30 Lilleman vilar med en flaska nyponsoppa och en film. Blir Musse Pigg filmen. Igen.
13.35 Fyller på mat till husdjuren, sätter lunchdisken i blöt, dammtorkar och småplockar överallt.
14.00 Mera kaffe o cig.
14.10 Diskar och städar köket.
14.25 Loggar in och kollar mejlen.
14.30 Lilleman har vilat klart och det är strax dags för eftermiddagshysterin.
14.35 Bygger Lego, bygger med klossar, ritar och målar.
15.00 Städar 15-åringens rum och vädrar. Tonåringar luktar.
15.15 Lilleman drar igång dagens tionde trotsattack. Mutning med sandlådan.
15.20 Vi intar sandlådan och min unge förvandlas till mullvad.
16.00 Under en del skrik och bråk får jag in honom.
16.05 Ger honom en smörgås eller en frukt. Kollar in bombardemanget av sms jag fått under dagen.
16.10 Påbörjar middagen medans Lilleman bläddrar i böcker eller leker med sina bussar och lastbilar.
16.15 Ont i kroppen. Tar eventuellt mera Treo. Definitivt en kopp java till.
16.20 Drar på Spotify och spelar på hög volym för att försöka piggna till.
16.25 15-åringen seglar in genom dörren. Fullständig hysteri utbryter. Barn och hundar hälsar HÖGLJUTT!!
16.30 Middagen klar. Äter och samtalar om dagens händelser.
17.00 Sätter middagsdisken i blöt. 15-åringen är i sitt rum. Lilleman kör runt runt i lägenheten på traktorn.
17.05 Har utvecklat hörselskador.
17.10 Diskar och städar köket. Dammtorkar lägenheten. Vädrar.
17.30 Leker med Lilleman. Läser saga.
17.45 Häller upp badvatten och stoppar ner en mycket smutsig liten pojke där.
17.50 Dammsuger lägenheten.
17.55 Tvättar Lillemans hår under skrik och protester. Tydligen mot lagen att tvätta håret?
18.00 Lyfter ur Lilleman. Tömmer badkaret. Sätter på honom pyjamas.
18.05 Han tittar en stund på Bolibompa och jag skurar badrummets vitvaror.
18.15 Gör flaska till Lillsnutten och lägger honom.
18.20 Sitter avdomnad i soffan medans han somnar. Läser nyheterna på Text-TV.
18.45 Dricker litervis med kallt vatten och sitter på balkongen och bara taggar ner med en cig eller tolv.
19.15 Skurar golven. Kollar att kattlådan är ren. Går ut och kastar sopor.
19.45 Kelar med vovvarna och leker lite med dom. Kollar att inte katten har fått nya tovor i pälsen.
20.15 Kollar kvällens TV-tablå och inser att det som vanligt bara är skit!
20.20 Tar en dusch.
20.30 15-åringen kommer ut med 300 sidor skoluppgifter som han behöver hjälp med. Pluggar!
21.00 Någon kompis ringer och undrar om jag vill hitta på nåt ikväll eller till helgen. Inte ikväll tack!
21.30 Gör kvällsfika typ te och smörgås.
21.40 Loggar in på Facebook och MSN och chattar tills fingrarna brinner. Putsar på nästa blogginlägg.
22.30 Bäddar ner mig framför tv:n och smäller i en dvd medans jag lagar nåt trasigt plagg exempelvis.
00.00 Svimmar av trötthet ner i en dvallik sömn väl vetande om att 05.45 är det jag som svär och försöker mörda mobilen :)

Dagens ord: Time-out!