Häromkvällen låg jag och kollade på ett avsnitt av Sex and the city, vill bara klargöra att jag tillhör den utdöende och fullständigt utmobbade rasen av kvinnor som faktiskt inte tycker att serien är bra.
Vet att jag trampar på en hel del tår nu men go see if I care :-P

Serien är overklig, det är nog det som stör mig mest med den. Om man begrundar huvudrollsinnehavarnas karaktärer så tycker jag att det känns synd att fyra ganska negativt speglade stereotyper ska representera den moderna kvinnan.
Horan, mamman, tonåringen och Miss goodie-two-shoes (=Fina Flickan).
Finns det inte mer reella kvinnotyper med större variation än dessa?
Är det dessa stereotyper vi tycker är ok att idolisera och framhäva till nästa generation som arketypiska kvinnotyper?
Låt oss bena upp damerna för skojs skull.

Carrie: Hon är den eviga tonåringen som aldrig växer upp, en sorts kvinnlig Peter Pan-figur. Tittar man på hennes kroppsspråk i serien så står hon och studsar på stället och vickar fram och tillbaka som tonårstjejer ofta gör, hon kastar med håret och tuggar ofta tuggummi eller röker, också saker vi ofta ser tonårstjejer göra (i film och tv alltså). Tänk efter....hur ofta ser man en kvinnlig gestalt i tv eller film som tuggar tuggummi eller röker i samma utsträckning som Carrie gör det?
Hon har ett förhållande med en äldre, framgångsrik och mäktig man...anar vi ett Lolita-komplex här?
Detta förhållande tar aldrig riktigt fart då hon är för osäker och så småningom gifter han sig med en ytterst sofisktikerad och damig Coco Chanel-typ.
Hon jobbar frilans på en tidning och har alltid kläder som känns mera tonåring än vuxen.

Miranda: Hon är tillknäppt, strikt och proper. Till och med hennes stil i serien är mycket "fixad" för att understryka det. Kort, knallrött hår. Bär kostym och portfölj och arbetar på en mycket prestigefylld advokatfirma.
Seriens skapare vill få oss att tro att en männsika som är så kontrollerad och schematisk som Miranda kastar sin karriär vind för våg och skaffar ett barn med Steve av alla människor, som är hennes totala motsats?!
Seriens skapare visar också i avsnitt efter avsnitt hur hon pga barnet alieneras från sina vänner vilket jag tycker är en orättvis bild av den moderna mamman.
Hon lyckas aldrig heller skapa en varaktig hälsosam relation med en man förutom Steve, och de lever i en sorts konstig kompisrelation som kändes lite knepig de första avsnitten.
Jag får en känsla av att seriens skapare ville att Miranda egentligen skulle vara lesbisk för dom har verkligen ansträngt sig för att ge henne de stereotypiska lesbiska kännetecknen som ofta används i film och tv.

Charlotte: Hon är bara för bra för att vara sann! Hon är overkligt naiv, och definitivt med tanke på hur hennes tre vänner är! Det känns som att hon har vuxit upp i ett kloster, gått på internatskola och aldrig utsatts för den moderna världen och så PANG!! , kastas hon in i Manhattans virvel....näää jag köper inte det.
Hon är så "städad" att hennes äktenskap går i kras för att hon inte kan möta sin man halvvägs i sängkammaren. Och detta är samma kvinna som hade ett ångande förhållande med en ortodox judisk konstnär på ett ateljègolv?
Hon jobbar på ett konstgalleri och hennes högsta dröm i livet är att bli respektabelt gift och bosatt på Park Avenue. Hon rör sig underligt också för hon trippar som en skolflicka och rör huvudet ungefär som en gammaldags nickedocka alltmedan hon snörper ogillande på munnen som en gammal skolfröken åt vännernas sliskiga kommentarer. Hon känns plastig i sin overklighet...lite som en själlös docka.

Samantha: Hon är egentligen den karaktären jag tycker bäst om av de fyra, då jag absolut anser att kvinnan ska ta för sig av livets goda i samma utsträckning som män gör både karriärmässigt och sexuellt.
Hon är väl den som bäst passar i sina kläder så att säga. Hon är en tigrinna och hon är klädd som en och hon rör sig som en!
Det jag tycker är sugigt med hennes karaktär är att en kvinna som är en jätte i reklamvärlden, bor i de bästa kvarteren, klär sig i det finaste och dyraste i klädväg, sätter allt och alla på plats....hon faller alltså pladask för en skitstövel?! Inför våra ögon förvandlas starka egensinniga Samantha till en fjortis som stammar, sitter hemma och väntar på att HAN ska ringa  osv osv. Hon förlorar allt självförtroende för att en enda karl smäller till henne på stjärten och sen beter sig som en mansgris?!
Jag känner kvinnor som Samantha i verkligheten och dom faller ICKE för den där typen av man! 
Overkligt!

Så varför är de då så stora? Är det så att vi vill ha en verklighetsflykt? Är det så vi definierar underhållning?

Frågan är som svaret...öppen.
Jag å andra sidan vill ha mera verklighetsförankring för att bli underhållen, jag vill inte sitta och beundra vackert klädda kvinnor som beter sig konstigt i en värld som är utesluten för alla utom ett ytterst litet antal.
Elitism av den sorten lockar inte mig, jag är alldeles för mycket ensamvarg/individuellt tänkande som person för det tror jag? :)

Dagens citat: "Jag är hellre ensam av rätt skäl, än att vara tillsammans med en annan eller andra av fel skäl".