Den senaste tidens vrål som susat över världen har gett mig oerhört blandade känslor, jag har känt nervositet och ilska, jag har känt lättnad och triumf. Det är som en levande berg-och dalbana som kastar en upp och ner och fram och tillbaka i känslolivet. 

När det första fallet briserade som en bomb över världen och Harvey Weinstein blev var mans "posterboy" över hur en sexuellt ofredande man ser ut så blev jag beklämd över offrens erfarenheter men också rädd och ångestfylld över att detta skulle bli en "pajas-rörelse" där allt bara handlar om att hata män. Vad är det för kvinnor som utsätter män för det hat och löje de själva skanderat om att ha blivit utsatta för av män?  Jag är mor till två söner och jag har haft positiva manliga förebilder och mentorer i mitt liv så det känns väldigt långt ifrån något jag kan stå för. 

Allt med rättvisa! 

Jag var orolig över att när kampen väl inleddes så skulle den mynna ut i ett ingenting, en tids medial uppmärksamhet för att sedan dö men jag fick tack och lov fel! 

Ett knappt halvår senare så står vi här och och något jag efterlyst har outats, rättsväsendet har en egen falang under #metoo. Det enda som är positivt med det är att det är människor med reell makt, samhällelig makt, som nu visar upp sin skitiga byk. Vad kan komma av det? 

Jag hoppas att det kan leda till lagändringar men håller fortfarande andan då det kan gå ack så fel om den nya tidens feminister får driva frågan.

Det som däremot verkligen oroar mig är valutan, värdet av den värld vi har! 

Om Harvey, baserat på vem han vill ligga med, får avgöra vilka aktriser som får göra film....har vi då verkligen cineastisk kvalitet? 

Om en tränare får basera hur laget ska se ut baserat på vem han får sexuella tjänster av, hur kan vi då veta att vi har de bästa spelarna på planen? 

Om en ung kille har begått ett snedsteg men i grunden är en bra kille, hur vet vi hur hans liv, och andras, förändras baserat på den försvarare han har? Om det är en försvarsadvokat som vikt sig för det patriarkaliska trycket så är det med det inte sagt att hon/han är den bästa försvarsadvokaten. 

Detta får mig att tänka på valutan, vårt värde. Om vårt kulturella värde baseras på hur "fuckable" någon obskyr producent eller manusförfattare eller förläggare tycker att någon är så urholkar det vårt kulturella värde, vår kulturella valuta har blivit devalverad.

Detsamma gäller i andra branscher.

Om vår kvinnliga sportelit utgörs av tjejer som är för rädda för att säga nej, hur vet vi då att vi nått vårt bästa resultat?

Om journaliseliten utgörs på den kvinnliga sidan av offer, hur säkra kan vi då vara på att de nyheter som rapporterats är relevanta både vad det gäller tid och ämne?

Om De Aderton är under lupp för sexuella trakasserier, hur kan vi då veta att de strängar som spelas på för att styra vårt samhälle inte spelas i en melodi som leder till vår undergång?

När devalveras vår kulturella valuta?

När devalveras vår samhälleliga bas?

När devalveras vår nationella värdegrund? 

Låt oss säga att det redan skett? Då kan vi bara bli bättre genom att dela total öppenhet och kan slå skammen och det sociala stigmatat i huvudet med hjälp av sociala medier. 

Kanske en dag att mina pojkar, som får lära sig alla människors lika värde utan att använda ordet "hen", kommer att leva i en värld där ett barns nej, eller en kvinnas nej, väger lika tungt som en mans nej? Jag hoppas och tror!

Jag har barn så det är väl självklart att jag hoppas, tror och verkar för en värld där de kan finna någon att älska och leva med utan att genomgå ungdomens svårigheter med könstillhörighet, svårigheter med gränser och med varje persons rättighet att säga ja eller nej. Klart att jag tar ansvar för att fostra män som inte tar sig friheter med kvinnor ( deras första kvinna som är jag brottar omkull dom och förklarar exakt varför de har gjort fel) till förmån för deras framtid och mina medaystrar. 

Jag minns tydligt en konversation med min äldsta son när han var 14 år, det var ett medialt omtalat våldtäktsfall, och vi såg nyheterna och diskuterade fallet och jag sa att om det hade varit han så hade jag anmält honom, han blev en aning chockad men inte över att bli anmäld för det utan för att bli anmäld av mig och när jag förklarade varför så förstod han. 

Jag betonade att jag i första hand var kvinna och hade ett ansvar både gentemot mig själv men också andra kvinnor, sen betonade jag vikten av att upprätthålla svensk lagstiftning, och sist men inte alls minst berättade jag om min önskan att han i ett sånt drama skulle få en möjlighet att behålla det som var han och att nånstans kunna gå hel ur det, baserat på kriminalvård och terapi.

Han tog det till sig och så vitt jag vet i skrivande stund har han aldrig kränkt en kvinna.  

Men jag är som sagt mest oroad över vårt värde, vår valuta. Blir det känt i världen att vår valuta är ganska låg, vad händer då med vår musikindustri som är tredje störst i världen? 

Om det blir känt att vår värdegrund när det kommer till lag och rätt inte är att lita på för någon har bestämt att personen som ska bedöma ditt fall är "fuckable" eller inte. 

Vi har ett mycket större problem framför oss att ta itu med än om nån är snygg nog att utpressa en avsugning av än huruvida rätt person sitter på rätt position. 

Jag följer metoo-rörelsen varje dag och jag ber om två ting, att rörelsen håller sina mål och ideal främst och att män förstår att vi håller på att förändra världen just nu och att de inte behöver vara rädda, vi klarar denna förändring precis lika bra som alla andra gånger vi förändrat världen 😊