Jag gav upp.
Efter fem års stridande med min hemkommun om en anpassad bostad till mig och mina barn så gav jag upp. Orkade inte slåss mer. Orkade inte ringa ännu en gång och fråga hur det går och bli bemött med orden: jaaadu vi jobbar på det men vi kan ju inte garantera något på rak arm.
Att ansöka om anpassad bostad pga dokumenterat handikapp/funktionsnedsättning både hos sig själv och sina barn trodde jag infantilt nog var enkelt och skulle gå relativt snabbt.
Dumma dumma jag....
Det förhalades och fördröjdes tills jag gav upp så nu sitter jag i en lägenhet stor som en skokartong på Söder.
Vi har fått tränga ihop oss och det har verkligen testat familjens vilja till kompromisser.
Att mer än halvera sin bostadsyta är kännbart för vem som helst men om man alltid bott mycket stort så kändes 86 kvm en aningens trångt men NU....jösses säger jag bara! :)

Jag trivs! Söder looks good on me kan man säga...hon klär mig denna höjdförsedda gamla arbetarstadsdel med sina höga hus och trånga gator.
Lägenheten är fortfarande ett komplett kaos och har mer kartonger än jag vill tänka på kvar att gå igenom.
Känner mig för. Andas. Försöker hitta mitt nygamla jag i en nygammal del av stan.
Har ju vistats sååå mycket här för sååå många år sen....känns nytt och främmande men ändå invant och familjärt på en och samma gång.
Åker till mamma var och varannan dag. Skiter i kartongberget och sätter mig på pendeln då och då och åker till mamma och låtsas som om min hemkommun inte svek mig. Låtsas inte om att kommunen som födde mig, närde mig till slut förkastade mig för att jag inte hade mer att ge.
Tycker det är fantastiskt hur min nya kommun bemöter mig!
Behöver du specialistläkarvård- Javisst!
Behöver du hjälpmedel i vardagen- Javisst!
Behöver du barnomsorg- Javisst!
...och alla samtal avslutas med: Välkommen till Stockholms Stad!

Huddinge Kommun har en hel del att lära!
Jag har nog aldrig blivit så svinigt bemött någonsin som jag har blivit av människor anställda av Huddinge Kommun, alltifrån Socialtjänsten till Barnomsorgsansvariga, till administrativt "gråfolk" till läkare anställda i kommunens vårdcentraler.
Det gör mig ledsen för det fanns en tid när jag stolt sa att jag var Huddinge-tjej men idag är jag inte så stolt över det.
Dr Albert Schweizer sa det bäst: "Ett samhälles etiska och kulturella standard avspeglas på det sätt det tar hand om sina svagaste individer".
Han vann för övrigt Nobels Fredspris 1952, tror jag att det var?

Huddinge tar inte längre hand om sina svagaste....det som är mest sorgligt i det är att "de svagaste" utgör arbetstillfällen för "de starkaste".
Alla de som jobbar inom vården, inom socialtjänst, inom det administrativa är direkt beroende av att det finns människor som skapar era jobb!
Finns det inga sjuka så behöver vi inte en så stor vårdsektor.
Finns det inga utförsäkrade och/eller arbetslösa så behöver vi inga arbetsförmedlare.
Finns det inga nyanlända invandrare så behöver vi inga lärare i svenska
Och så vidare, och så vidare....

Jag är en katt! Landar alltid på fötterna men jag tänker ibland på de som inte har den förmågan och mår dåligt över det. Vi behöver gemensamt bli bättre!
Snälla, låt oss gemensamt bli bättre!
Varje människa som går under av olika skäl är en människa förlorad. Tänk på det.
Så jag sitter på Söder eller i mors vardagsrum och bara andas...lever...acklimatiserar mig...och går inte under :)