Leva i nuet, dåtiden och framtiden samtidigt.
Har nyss kollat SpaceX`s lyckade landning på jorden igen, konsekvenserna är astronomiska. I framtiden kommer vi pga Elon Musk att kunna kolonisera universum. Det i sig är ju fantastiskt men jag önskar bara att vi lärt oss någonting om kolonisationen på jorden. Om vi hittar intelligent liv där ute så ber jag om att vi inte behandlar det livet som vi behandlat koloniserade länder och områden såsom vi gjort på jorden. Just nu brinner USA pga det som hänt George Floyd, och detta är inte första gången vår kolonisation skördat oskyldiga offer både i realtid och långt senare. Snälla säg att vi lärt oss något? Säg att vi blivit mer empatiska inför det vi inte känner igen eller förstår? Tack Elon Musk, du går till historien som en makalös entreprenör.....vad vi gör med dina idèer återstår dock att se 
<3 #ElonMusk #SpaceX #GeorgeFloyd #BlackLivesMatter #Thefutureishere
<3 #ElonMusk #SpaceX #GeorgeFloyd #BlackLivesMatter #ThefutureishereI will not go gentle into that good night....
Som liten var jag ett glatt och bestämt barn, jag älskade samma saker som de flesta småflickor gör och inget i mitt liv stack ut på ett sådant sätt att jag hade kunnat ana vilken märklig tid jag skulle komma att leva i.
När jag var 3 år gammal dog en av världens någonsin största artister, Elvis, och jag förstod långt senare hur häftigt det faktiskt var att vi hade levt samtidigt på den här planeten.
Jag var 12 år gammal 1986 när vår statsminister vid den tiden, Olof Palme, sköts till döds på öppen gata i Stockholm. Jag minns det som igår!
I nionde klass föll Berlin-muren , vi såg det på tv och ett halvt sekels segregation för att kväva nazismen föll och alltmedan betongdammet skymde sikten festade människor och tog bitar av muren som soveinirer, utan en enda stunds eftertanke om varför muren rests till att börja med.
Jag har levt igenom attentatet mot vår utrikesmnister Anna Lindh, 9/11 i USA, upptrappningen av konflikter i världen såsom Kuwait-kriget och jakten på islamistiska ledare och diktatorer, Estonia, vår tids största musikgeni Prince död.
På ett personligt plan har jag förlorat en vän till självmord, jag har förlorat en vän till depression och missbruk och till slut död, jag har förlorat en vän genom mord för att inte tala om alla andra hjärtesorger och fruktansvärda saker jag och alla andra gått igenom. Livet är inte lätt men jag vill ändå påstå att jag levt i en tid som varit präglad av en massa elände. Skulle man göra en jämförelse så skulle väl många säga "Men hörrdudu, på min tid gick vi igenom det och det som var avsevärt mycket värre", och det kan väl vara så....kanske man mäter sitt eget lidande och trauma högre än andras? Det jag menar är väl att jag känner att jag lever under en tid av stor förändring och många avgörande förändringar och de är verkligen inte av godo de flesta av dem men ingenting hade kunnat vara värre än den pandemi vi just nu lever i, ingenting hade haft samma destruktiva kraft om vi så hade slagit samman alla andra saker som hänt.
Vi har just nu hälften av dom dödsfall som Italien har baserat på folkmängd och vi socialdistanserar oss allt vi kan med undantag av ett fåtal som verkligen inte förstår!
Ikväll talade jag med en granne som är specialistsjuksköterska på hjärt-och lungspecialistavdelningen och hon berättade för mig att FHM enbart tar upp de som ligger på IVA i sin statistik men vad dom inte berättar är att det just nu ligger över 1000 personer inlagda på alla de övriga specialistavdelningarna pga covid-19 men de ligger ju inte på IVA så de tas inte upp i statistiken som rapporteras av FHM, de är patienter som inte finns på IVA och därmed finns de inte alls. På KI i Solna är det ännu värre.
Hon fortsatte med att berätta att de som är äldre och i riskgrupp dör av respiratoriska problem, de kvävs till döds i princip trots upp till 15 liter syrgas/minut?! De yngre som nu har börjat dö som inte har underliggande sjukdomar dör av ett hundratal "micro-proppar" i hela kroppen och alla som vårdas där just nu får blodförtunnande flera gånger/dygn pga det.
Jag läste så sent som imorse på CNN att ett stort antal unga dör av stroke till följd av covid-19 och nu ikväll rapporterar Expressen att unga och de utan symptom ofta får sk covid-tår, blodsutgutelser och blåsor på tår och fingrar. Ingen vet säkert varför ännu.
Det enda jag vet med säkerhet vad någon än säger är att ingen generation haft det värre än vi, miljöförstöring och politiskt kaos och pandemier...jag hoppas och ber att jag och min familj går hela ur det här och något av det värsta jag skulle kunna tänka mig är att få höra att någon man känner gått bort i denna farsot.
Snälla ni? Ta hand om er! Ta inga onödiga risker!
Jag och många andra vill ha er kvar och även om du själv inte tror det så är du oumbärlig! För någon eller några är du hela livsluften, du har faktiskt ingen rätt att utsätta dina närstående för sorgen över att förlora dig. Tänk på det här ungefär som att köra bil. Om du dricker och/eller kör oansvarigt på annat sätt och dör till följd av det så kommer alla andra att kalla dig idiot men vem är det som förlorat något? Vem sörjer?
Dina närstående.
Att utsätta sig för smitta av corona funkar på precis samma sätt.
Så vad vill jag säga? Jag vet inte helt ärligt. Tankar snurrar runt runt och precis när man börjar känna att man har koll på läget så inser man att det är ännu en självlögn.
När jag var liten var jag en helt vanlig liten flicka och jag hade ingen aning om vilken tid jag skulle komma att leva i. Det är jag tacksam för.
Min absoluta favoritdikt är skriven av Dylan Thomas och den tilltalar mig för att jag inte tror på att bara ge upp inför svårigheter, man rasar mot det döende ljuset och krigar vidare.....
Do not go gentle into that good night
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.
Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.
Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.
Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.
And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.
Det blir liksom alltid lite galet när jag är med. 29/11-2017-
Jag är otroligt lik min mor säger alla som träffat henne men jag är sorgligt nog minst lika lik min far.
När jag var i uppväxten så tittade jag på mina vänners pappor med ett visst mått av förundran, de var så olika min far att jag hade svårt att tro det många gånger.
Min far är som Jim Carrey, med den skillnaden att min far gjorde "den grejen" 20 år tidigare än Jim Carrey gjorde. Vad jag menar är minerna, gesterna, skämten och den där auran av hysteri som alltid lurar i bakgrunden. Detta sällsynta drag av klumpighet, hysteri, komik och att allt liksom alltid går över styr har jag ärvt. The Force is strong in me 😂
Jag kommer osökt att tänka på när jag förra året lyckades krossa fotleden och efter flera timmar på akuten liggandes i korridoren i väntan på att få komma upp på sal ruttnade jag. Mitt detektivöga skådade en synnerligen ensam rullstol som jag genast lånade.
Ack frihet!!
Om jag däremot hade tagit mig lite mera tid att syna mitt fordon hade jag insett att den saknade handtag på hjulens sidor som gör att man kan skjutsa sig fram själv. Problemlösarhjärnan startade och jag insåg att jag kunde använda kryckorna jag hade fått och använda som gångstavar.
Så jag sitter där i denna enorma högryggade rullstol med ena benet i vädret och där den brutna fotleden gör att foten liksom pekar åt fel håll men hög på min egen kropps adrenalin och endorfiner kände jag ingen smärta, mitt stora lockiga hår fladdrade efter mig som en fana när jag i min stora svarta parkas och uppklippta byxor stavade mig fram som en professionell roddare och kom upp i en ansenlig fart i sjukhusets korridorer. Folk stannade upp och stirrade och gapade när jag susade förbi i min jakt på Pressbyrån.
Hajar ni vad jag menar?
Det har en tendens att bli hysteriskt och absurt så fort jag ska göra något och jag skyller allt på min genpool.
Likaså ikväll när jag frågat en granne och vän om skjuts att hämta ett akvarium som min lille son önskat sig så hett i julklapp.
Först strax innan avresa gick det upp för mig att Irenes bil är en tvådörrars och hennes guldklimp till son sitter i bilbarnstol i baksätet O.o
I mitt huvud svepte ett av mina favorituttryck förbi "det fixar vi". Jo jo, det fixas men det är själva formen på hur det fixas som blir galet!
Vi letar oss fram till Alby och jag går upp till tjejen som säljer sitt otroligt fina och stora akvarium för typ ingenting och jag står där i hallen och känner hur modet sjunker ner i skorna när jag ser att det är ett akvarium på 125 liter, en tillhörande akvariebänk, 4 påsar akvariesand och en påse med tillbehör till akvariet......och en tvådörrars bil.
Jag betalar för hela rasket och tjejen är gullig nog att hjälpa mig bära ut allt till bilen och på väg ner i hissen tittar jag på henne och säger:
- Irene kommer att förlora förståndet när hon ser alla grejer så säg ingenting så får hon få ett utbrott i lugn och ro på mig bara och inte dig.
När vi kommer ut till bilen tittar Irene på alla saker och utbrister:
-Ska allt det där med? Det går aldrig!
Jag säger (som vanligt) , det fixar vi, och börjar leka Tetris i huvudet med alla delar som på något vis ska in i bilen. Efter några försök där Irene ylar "akta knapparna på instrumentbrädan" och "näe det där är inte säkert" lyckas vi med gemensamma krafter hålla en underbar 4-åring lugn, svara i telefoner som ringer, lasta in akvariet och alla påsar i bakluckan, sätta akvariebänken i framsätet med spjärn mot instrumentbrädan, Irene i förarsätet och jag i baksätet med en stor dragvagn som klarar 450 kg i knät.
Jag hade ett ben rakt ut åt sidan och under pojkens bilbarnstol och det andra benet ihopvikt runt dragvagnen och fastpressat bakom förarsätet.
Vi tuffade sedan på i maklig takt hemåt och med klaustrofobin i mitt huvud på toppspinn allt medan en Lilleman sjunger "tut tut banana puss" gång på gång. Kan säga att det är inte lätt att tokskratta åt en 4-åring när man sitter fastklämd 😀
När vi väl är hemma på gården så har mitt ihopvikta ben domnat bort och jag får panik för att jag inte kan lyfta ut dragvagnen och komma ur bilen!
Det visar sig att Irene tydligen tyckte att jag skulle klara det utan att hon dragit fram sätet?! 😂
Hon bara gick och lämnade mig åt sitt öde för att ringa eller låsa bommen eller vad det nu var?
Jag ser oss objektivt, tittar på hela cirkusen utifrån och skakar på huvudet. Det blir liksom alltid lite galet när jag är med men mina vänner består så dom kanske är ok med det? Om inte annat så blir det sällan tråkigt med mig 😊
Tack Irene! I owe you one ❤️
In natura = #metoo
Den senaste tidens vrål som susat över världen har gett mig oerhört blandade känslor, jag har känt nervositet och ilska, jag har känt lättnad och triumf. Det är som en levande berg-och dalbana som kastar en upp och ner och fram och tillbaka i känslolivet.
När det första fallet briserade som en bomb över världen och Harvey Weinstein blev var mans "posterboy" över hur en sexuellt ofredande man ser ut så blev jag beklämd över offrens erfarenheter men också rädd och ångestfylld över att detta skulle bli en "pajas-rörelse" där allt bara handlar om att hata män. Vad är det för kvinnor som utsätter män för det hat och löje de själva skanderat om att ha blivit utsatta för av män? Jag är mor till två söner och jag har haft positiva manliga förebilder och mentorer i mitt liv så det känns väldigt långt ifrån något jag kan stå för.
Allt med rättvisa!
Jag var orolig över att när kampen väl inleddes så skulle den mynna ut i ett ingenting, en tids medial uppmärksamhet för att sedan dö men jag fick tack och lov fel!
Ett knappt halvår senare så står vi här och och något jag efterlyst har outats, rättsväsendet har en egen falang under #metoo. Det enda som är positivt med det är att det är människor med reell makt, samhällelig makt, som nu visar upp sin skitiga byk. Vad kan komma av det?
Jag hoppas att det kan leda till lagändringar men håller fortfarande andan då det kan gå ack så fel om den nya tidens feminister får driva frågan.
Det som däremot verkligen oroar mig är valutan, värdet av den värld vi har!
Om Harvey, baserat på vem han vill ligga med, får avgöra vilka aktriser som får göra film....har vi då verkligen cineastisk kvalitet?
Om en tränare får basera hur laget ska se ut baserat på vem han får sexuella tjänster av, hur kan vi då veta att vi har de bästa spelarna på planen?
Om en ung kille har begått ett snedsteg men i grunden är en bra kille, hur vet vi hur hans liv, och andras, förändras baserat på den försvarare han har? Om det är en försvarsadvokat som vikt sig för det patriarkaliska trycket så är det med det inte sagt att hon/han är den bästa försvarsadvokaten.
Detta får mig att tänka på valutan, vårt värde. Om vårt kulturella värde baseras på hur "fuckable" någon obskyr producent eller manusförfattare eller förläggare tycker att någon är så urholkar det vårt kulturella värde, vår kulturella valuta har blivit devalverad.
Detsamma gäller i andra branscher.
Om vår kvinnliga sportelit utgörs av tjejer som är för rädda för att säga nej, hur vet vi då att vi nått vårt bästa resultat?
Om journaliseliten utgörs på den kvinnliga sidan av offer, hur säkra kan vi då vara på att de nyheter som rapporterats är relevanta både vad det gäller tid och ämne?
Om De Aderton är under lupp för sexuella trakasserier, hur kan vi då veta att de strängar som spelas på för att styra vårt samhälle inte spelas i en melodi som leder till vår undergång?
När devalveras vår kulturella valuta?
När devalveras vår samhälleliga bas?
När devalveras vår nationella värdegrund?
Låt oss säga att det redan skett? Då kan vi bara bli bättre genom att dela total öppenhet och kan slå skammen och det sociala stigmatat i huvudet med hjälp av sociala medier.
Kanske en dag att mina pojkar, som får lära sig alla människors lika värde utan att använda ordet "hen", kommer att leva i en värld där ett barns nej, eller en kvinnas nej, väger lika tungt som en mans nej? Jag hoppas och tror!
Jag har barn så det är väl självklart att jag hoppas, tror och verkar för en värld där de kan finna någon att älska och leva med utan att genomgå ungdomens svårigheter med könstillhörighet, svårigheter med gränser och med varje persons rättighet att säga ja eller nej. Klart att jag tar ansvar för att fostra män som inte tar sig friheter med kvinnor ( deras första kvinna som är jag brottar omkull dom och förklarar exakt varför de har gjort fel) till förmån för deras framtid och mina medaystrar.
Jag minns tydligt en konversation med min äldsta son när han var 14 år, det var ett medialt omtalat våldtäktsfall, och vi såg nyheterna och diskuterade fallet och jag sa att om det hade varit han så hade jag anmält honom, han blev en aning chockad men inte över att bli anmäld för det utan för att bli anmäld av mig och när jag förklarade varför så förstod han.
Jag betonade att jag i första hand var kvinna och hade ett ansvar både gentemot mig själv men också andra kvinnor, sen betonade jag vikten av att upprätthålla svensk lagstiftning, och sist men inte alls minst berättade jag om min önskan att han i ett sånt drama skulle få en möjlighet att behålla det som var han och att nånstans kunna gå hel ur det, baserat på kriminalvård och terapi.
Han tog det till sig och så vitt jag vet i skrivande stund har han aldrig kränkt en kvinna.
Men jag är som sagt mest oroad över vårt värde, vår valuta. Blir det känt i världen att vår valuta är ganska låg, vad händer då med vår musikindustri som är tredje störst i världen?
Om det blir känt att vår värdegrund när det kommer till lag och rätt inte är att lita på för någon har bestämt att personen som ska bedöma ditt fall är "fuckable" eller inte.
Vi har ett mycket större problem framför oss att ta itu med än om nån är snygg nog att utpressa en avsugning av än huruvida rätt person sitter på rätt position.
Jag följer metoo-rörelsen varje dag och jag ber om två ting, att rörelsen håller sina mål och ideal främst och att män förstår att vi håller på att förändra världen just nu och att de inte behöver vara rädda, vi klarar denna förändring precis lika bra som alla andra gånger vi förändrat världen 😊
Mål med mening! 29/12-2012-
Även detta år går mot sitt slut...som alltid så funderar jag mycket på det som hänt under det gångna året, saker jag uppnått och annat jag misslyckats med. Kanske alla gör så?
Jag summerar, värderar och planerar.
Det här året har i stort handlat om att stå.
Att stå på stadigare mark, känna in sig i allt det nya och att hinna ikapp.
I de flesta avseenden har jag lyckats men när det gäller andra har jag misslyckats alldeles bedrövligt!
Ett av de misslyckandena är att jag ännu inte lyckats hitta mitt skratt. Vet inte hur det kunde försvinna så spårlöst men jag tänker inte sluta leta...en dag så kanske...?
Det finns ju så klart tankar om vad jag vill fylla nästa år med. De som känner mig vet ju att jag av princip är emot allt vad nyårslöften heter men jag har väl något som kan kallas för nyårsmål istället.
2013 erbjuder så många möjliga mål bara att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? Känns som om jag har "kabelhärvan Arnold" framför mig och vilken kabel jag än försöker frigöra först snurrar bara fast de andra hårdare. Egentligen ska man ju inte klaga! Att ha mycket framför sig är ju avsevärt mycket bättre än att inte ha något att se fram emot :)
Allt från verkligt allvarliga och viktiga mått och steg ner till banala ting som enbart glädjer mig...mmm man lär få jobba upp ångan en hel del för att klara av alltihop!
Jag älskar Nyår, jag älskar att stå där i den svarta natten som lyses upp av alla dessa glittrande fyrverkerier och känna kylan bita i kinderna...när jag drar in luft och känner doften av champagne och krut så myser jag inom mig själv i förvissningen att nu, just nu, inträder ett nytt år fyllt av löften.
Denna stund är den mest rentvättade stunden på hela året. Allt det gamla bakas ihop till trevliga lärdomskakor och man får chansen att göra en "do-over".
Jag hoppas på många "do-overs" och jag hoppas på många lyckliga stunder för de mina.
Dagens ord: "Mål".
Vart tar alla pengar vägen?? 19/11-2012-
I förmiddags satt jag och köade inne på Swedbank, inte min "bank of choice" men uträttade ärenden åt min mor.
Precis bredvid mig stod en skylt som jag var tvungen att fota för jag tyckte den var fullständigt otrolig?!
Läste texten om och om igen och satt och grubblade så mycket över det som stod att jag nästan förlorade min plats i kön. Den rad som fastnade i mitt huvud var "vi hjälper dig med allt utom sedlar och mynt"....?! En bank som inte handhar sedlar och mynt. Är det per definition fortfarande en bank då?En mataffär som inte säljer mat kan det kallas för en livsmedelsbutik fortfarande?
Finns säkert fler och bättre exempel.
Om en bank inte längre handhar kontanter, vad har dom hand om då?
För ett bra tag sedan fick vi veta att Sverige skulle ,enligt målsättningen, bli den första helt kontantfria staten. Detta för att eliminera rånrisk mm och det låter ju helt enkelt toppen!
Folket tjuter i glädjeyra över att de stygga bovarna inte längre kan råna dem på deras surt förvärvade slantar!
Men...tänk på saken nu.
Om banker ej längre har kontanter utan endast virtuella belopp på en dataskärm, om all vår ekonomi består i siffror och ej i hard cash...vem är det då som rånar oss?
Inte är det stygga bovarna, nejdå!
Farbror Staten rånar oss då. Rånar oss på det fria valet, rånar oss på självstyre och ja till och med på vår frihet!
Tänk så här....i nuläget kanske du har ett belopp på banken som du betalar räkningar med och det som blir kvar gör du ju vad du vill med. Du kan blåsa det på krogen eller du kan köpa en gammal bil som du fixar till och säljer med en liten förtjänst. Du kan resa för det eller spara det under kudden ;).
I ett kontantlöst samhälle kan du med viss begränsning göra allt det med men kruxet inträder ifall staten skulle kullkastas av exempelvis en militärmakt el.dyl. Kom nu inte och säg att det aaaldrig skulle hända i Sverige! Vi trodde väl fan aldrig att Jimmy och gänget skulle få sitta i riksdagen heller men så blev det. Allt är ju trots allt möjligt...på gott och på ont.
Så låt oss säga att vi lever i ett kontantlöst samhälle där allt som vi känner det löses upp av exempelvis en militärmakt. Bästa sättet att kontrollera människor?
Ta kontroll över deras pengar!
Så låt oss gå vidare och tänka oss att sagda militärmakt tar över allas konton och vi inte längre får tillgå våra älskade elektroniska pengar.
Vad köper du då bröd och mjölk för till dina barn?
Hur betalar du din flyktbiljett till ett land som fortfarande har papperspengar?
Du kan i det läget inte ens sälja dina ägodelar för det finns inga kontanter att få betalt i, utan du kommer i det läget att få betalt i form av byteshandel.
Supernice för dom som har värdefulla grejer men vad ska gemene man göra?
Vad händer med dina amorteringar? Du kan inte längre få tag på dina elektroniska pengar för dom har den nya staten lagt beslag på, du kan inte köpa dig ur landet så vad återstår? Slavarbete åt staten för att åtminstone få behålla taket över huvudet.
Börjar du fatta nu att dom äger oss???
En annan sak jag undrar över och som jag dryftat med min mor är det här med vår myntfot...vad händer med den?
Vår myntfot (också kallad guldfot) är ju ett begrepp som beskriver hur mycket guld vi har och efter det värdet räknas det ut hur mycket pengar vi behöver ha som motsvarar det värdet.Dessa sedlar trycks upp och distribueras ut i landet.
Men om vi inte har några pengar? Hur vet vi då vad vår guldfot är värd? Behöver vi ens ha någon guldfot? Och hur vet vi då om vi har en stabil ekonomi?
Förlorar guld sitt ekonomiska värde då eller blir det så att det stiger i värde? Blir det vårt nya betalningsmedel när vi inte kan använda kontanter längre?
Alla köp kan ju trots allt inte skötas via konton!
Vad händer med de människor som inte har något bankkonto då?
Det är ju faktiskt så att om du i Sverige har höga skulder och/eller dålig inkomst så är det mycket svårt att få ett konto.Vad ska de stackars satarna betala med?
Vad händer i Svedala om ingen militärmakt kommer och tar över?
Vi kommer säkert att råka ut för en del missöden såsom att tryckfelsnisse är framme och någons konto helt plötsligt är tomt. Den mänskliga faktorn kommer att visa sitt fula ansikte mer än en gång men i det stora hela så går antagligen livet sin gilla gång men JAG kommer i alla fall alltid (!!!) att känna mig som en livegen om jag inte har cash på fickan!
Ett kontantlöst samhälle skrämmer mig...det finns alldeles för stor felmarginal. Stygga bovar kan aldrig skrämma mig lika mycket.
Dagens ord: Tänk!!
Att andas på höjderna. 1/5-2012-
Jag gav upp.
Efter fem års stridande med min hemkommun om en anpassad bostad till mig och mina barn så gav jag upp. Orkade inte slåss mer. Orkade inte ringa ännu en gång och fråga hur det går och bli bemött med orden: jaaadu vi jobbar på det men vi kan ju inte garantera något på rak arm.
Att ansöka om anpassad bostad pga dokumenterat handikapp/funktionsnedsättning både hos sig själv och sina barn trodde jag infantilt nog var enkelt och skulle gå relativt snabbt.
Dumma dumma jag....
Det förhalades och fördröjdes tills jag gav upp så nu sitter jag i en lägenhet stor som en skokartong på Söder.
Vi har fått tränga ihop oss och det har verkligen testat familjens vilja till kompromisser.
Att mer än halvera sin bostadsyta är kännbart för vem som helst men om man alltid bott mycket stort så kändes 86 kvm en aningens trångt men NU....jösses säger jag bara! :)
Jag trivs! Söder looks good on me kan man säga...hon klär mig denna höjdförsedda gamla arbetarstadsdel med sina höga hus och trånga gator.
Lägenheten är fortfarande ett komplett kaos och har mer kartonger än jag vill tänka på kvar att gå igenom.
Känner mig för. Andas. Försöker hitta mitt nygamla jag i en nygammal del av stan.
Har ju vistats sååå mycket här för sååå många år sen....känns nytt och främmande men ändå invant och familjärt på en och samma gång.
Åker till mamma var och varannan dag. Skiter i kartongberget och sätter mig på pendeln då och då och åker till mamma och låtsas som om min hemkommun inte svek mig. Låtsas inte om att kommunen som födde mig, närde mig till slut förkastade mig för att jag inte hade mer att ge.
Tycker det är fantastiskt hur min nya kommun bemöter mig!
Behöver du specialistläkarvård- Javisst!
Behöver du hjälpmedel i vardagen- Javisst!
Behöver du barnomsorg- Javisst!
...och alla samtal avslutas med: Välkommen till Stockholms Stad!
Huddinge Kommun har en hel del att lära!
Jag har nog aldrig blivit så svinigt bemött någonsin som jag har blivit av människor anställda av Huddinge Kommun, alltifrån Socialtjänsten till Barnomsorgsansvariga, till administrativt "gråfolk" till läkare anställda i kommunens vårdcentraler.
Det gör mig ledsen för det fanns en tid när jag stolt sa att jag var Huddinge-tjej men idag är jag inte så stolt över det.
Dr Albert Schweizer sa det bäst: "Ett samhälles etiska och kulturella standard avspeglas på det sätt det tar hand om sina svagaste individer".
Han vann för övrigt Nobels Fredspris 1952, tror jag att det var?
Huddinge tar inte längre hand om sina svagaste....det som är mest sorgligt i det är att "de svagaste" utgör arbetstillfällen för "de starkaste".
Alla de som jobbar inom vården, inom socialtjänst, inom det administrativa är direkt beroende av att det finns människor som skapar era jobb!
Finns det inga sjuka så behöver vi inte en så stor vårdsektor.
Finns det inga utförsäkrade och/eller arbetslösa så behöver vi inga arbetsförmedlare.
Finns det inga nyanlända invandrare så behöver vi inga lärare i svenska
Och så vidare, och så vidare....
Jag är en katt! Landar alltid på fötterna men jag tänker ibland på de som inte har den förmågan och mår dåligt över det. Vi behöver gemensamt bli bättre!
Snälla, låt oss gemensamt bli bättre!
Varje människa som går under av olika skäl är en människa förlorad. Tänk på det.
Så jag sitter på Söder eller i mors vardagsrum och bara andas...lever...acklimatiserar mig...och går inte under :)
Efter fem års stridande med min hemkommun om en anpassad bostad till mig och mina barn så gav jag upp. Orkade inte slåss mer. Orkade inte ringa ännu en gång och fråga hur det går och bli bemött med orden: jaaadu vi jobbar på det men vi kan ju inte garantera något på rak arm.
Att ansöka om anpassad bostad pga dokumenterat handikapp/funktionsnedsättning både hos sig själv och sina barn trodde jag infantilt nog var enkelt och skulle gå relativt snabbt.
Dumma dumma jag....
Det förhalades och fördröjdes tills jag gav upp så nu sitter jag i en lägenhet stor som en skokartong på Söder.
Vi har fått tränga ihop oss och det har verkligen testat familjens vilja till kompromisser.
Att mer än halvera sin bostadsyta är kännbart för vem som helst men om man alltid bott mycket stort så kändes 86 kvm en aningens trångt men NU....jösses säger jag bara! :)
Jag trivs! Söder looks good on me kan man säga...hon klär mig denna höjdförsedda gamla arbetarstadsdel med sina höga hus och trånga gator.
Lägenheten är fortfarande ett komplett kaos och har mer kartonger än jag vill tänka på kvar att gå igenom.
Känner mig för. Andas. Försöker hitta mitt nygamla jag i en nygammal del av stan.
Har ju vistats sååå mycket här för sååå många år sen....känns nytt och främmande men ändå invant och familjärt på en och samma gång.
Åker till mamma var och varannan dag. Skiter i kartongberget och sätter mig på pendeln då och då och åker till mamma och låtsas som om min hemkommun inte svek mig. Låtsas inte om att kommunen som födde mig, närde mig till slut förkastade mig för att jag inte hade mer att ge.
Tycker det är fantastiskt hur min nya kommun bemöter mig!
Behöver du specialistläkarvård- Javisst!
Behöver du hjälpmedel i vardagen- Javisst!
Behöver du barnomsorg- Javisst!
...och alla samtal avslutas med: Välkommen till Stockholms Stad!
Huddinge Kommun har en hel del att lära!
Jag har nog aldrig blivit så svinigt bemött någonsin som jag har blivit av människor anställda av Huddinge Kommun, alltifrån Socialtjänsten till Barnomsorgsansvariga, till administrativt "gråfolk" till läkare anställda i kommunens vårdcentraler.
Det gör mig ledsen för det fanns en tid när jag stolt sa att jag var Huddinge-tjej men idag är jag inte så stolt över det.
Dr Albert Schweizer sa det bäst: "Ett samhälles etiska och kulturella standard avspeglas på det sätt det tar hand om sina svagaste individer".
Han vann för övrigt Nobels Fredspris 1952, tror jag att det var?
Huddinge tar inte längre hand om sina svagaste....det som är mest sorgligt i det är att "de svagaste" utgör arbetstillfällen för "de starkaste".
Alla de som jobbar inom vården, inom socialtjänst, inom det administrativa är direkt beroende av att det finns människor som skapar era jobb!
Finns det inga sjuka så behöver vi inte en så stor vårdsektor.
Finns det inga utförsäkrade och/eller arbetslösa så behöver vi inga arbetsförmedlare.
Finns det inga nyanlända invandrare så behöver vi inga lärare i svenska
Och så vidare, och så vidare....
Jag är en katt! Landar alltid på fötterna men jag tänker ibland på de som inte har den förmågan och mår dåligt över det. Vi behöver gemensamt bli bättre!
Snälla, låt oss gemensamt bli bättre!
Varje människa som går under av olika skäl är en människa förlorad. Tänk på det.
Så jag sitter på Söder eller i mors vardagsrum och bara andas...lever...acklimatiserar mig...och går inte under :)
Människor går igen... 16/2-2012-
Efter en tid av tumult...saker och ting landar fortfarande i splittrade bitar runt omkring mig som efter en explosion så har det blivit extra viktigt för mig vilka människorna runt omkring mig är och vad de står för.
När jag var nyinflyttad så var det en ny ort för mig samtidigt som det var samma samma gamla...över bron bara men en evighet senare.
Jag kände mig ny, avklädd och skyddslös och ur det mörkret steg en människa fram som var så varm! Hon behandlade mig som en kär gammal vän, stannade alltid och pratade och var en sån där människa som man bara instinktivt tycker om! Mycket!
Tiden gick och hon fanns alltid där, hur grå mina dagar än var så stod hon i skolbacken och vinkade och ropade "Hej! Hur mår ni?"
Jag lärde mig att tycka hemskt mycket om denna för mig namnlösa människa, jordens salt.....
Döm om min förvåning när det ikväll visar sig att hon gått bort OCH att hon är mor till en gammal barndomsvän till mig?!
Läxan jag tar ut av detta?
Bemöt varje leende, tala med de som söker kontakt med dig, visa kärlek och respekt till de som ger dig det!
Innan du vet ordet av kan det vara alldeles försent och det kan vara en ängel undercover ;)
R.I.P. Mia <3
När jag var nyinflyttad så var det en ny ort för mig samtidigt som det var samma samma gamla...över bron bara men en evighet senare.
Jag kände mig ny, avklädd och skyddslös och ur det mörkret steg en människa fram som var så varm! Hon behandlade mig som en kär gammal vän, stannade alltid och pratade och var en sån där människa som man bara instinktivt tycker om! Mycket!
Tiden gick och hon fanns alltid där, hur grå mina dagar än var så stod hon i skolbacken och vinkade och ropade "Hej! Hur mår ni?"
Jag lärde mig att tycka hemskt mycket om denna för mig namnlösa människa, jordens salt.....
Döm om min förvåning när det ikväll visar sig att hon gått bort OCH att hon är mor till en gammal barndomsvän till mig?!
Läxan jag tar ut av detta?
Bemöt varje leende, tala med de som söker kontakt med dig, visa kärlek och respekt till de som ger dig det!
Innan du vet ordet av kan det vara alldeles försent och det kan vara en ängel undercover ;)
R.I.P. Mia <3
Ta dig tid.... 14/12-2011-
...När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började...... fylla den upp till kanten med ...golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän ♥
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började...... fylla den upp till kanten med ...golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän ♥
Old school! 3/10-2011-
Facebook är ju en ganska stor del av mångas liv, mer för vissa och mindre för andra.
För mig är det utan tvekan en ganska stor del då jag dels pga min livsstil i kombo med min sjukdom inte tar mig ut för att träffa vänner särskilt ofta, ett underbart substitut till det överanvända ordet/förkortningen IRL.
Facebook har ju varit i blåsväder på sista tiden och det kanske jag går in på i ett annat inlägg men nu tänkte jag väl mest reflektera över vad FB har gett mig.
Under skoltiden så var jag väl hyfsat populär (vad det nu innebär?) med en massa vänner, jag var uppvaktad av killar, alltid inbjuden till fester och en hel del människor cirkulerade i mitt liv som idag har framgångsrika karriärer inom framförallt "showbiz".
Då var det ju så självklart...min popularitet var en sådan självklar sak att jag aldrig funderade över hur det kunde vara att INTE vara i "allas" blickfång?
Med det inte sagt att jag var en dryg bortskämd tjej med näsan i vädret...långt därifrån! Jag var snäll då som nu men jag talar om den där diffusa självklarheten som gjorde att jag rörde mig som en kunglighet genom mitt sociala nätverk framförallt.
Många smällar senare så...ja, låt oss säga att jag fick lära mig hur lättförgängligt allting är. Precis allting!
Förlorade min älskade mormor alldeles för tidigt. Hon som varit som en extramamma för mig?
Förlorade namn och i vissa situationer av mitt liv all ära och redlighet....
Jag vann en del också, så klart, men vinsterna var inte riktigt lika lättvindliga som de varit tidigare och de kändes inte verkliga...reella...betydelsefulla.
Har upplevt sådana sjuka saker. Varit med om situationer som människor bara läser om i böcker och tidningar.
Allt detta danade de oslipade delarna som fanns kvar av mig. Byggde den nyare och uppdaterade Jennie. En sorts Jennie 2.0?
Hade aldrig velat göra något annorlunda, hur mycket det i slutändan än kostade mig! Skulle inte ändra ett enda steg för alla dessa människor, händelser och val både från mig själv och andra skapade det som finns idag.
Trasig och underbar står jag framför mina medmänniskor med en annan sorts självklarhet.
Då var jag självklar utan att ha presterat något, utan att ha skapat en plattform som befogade min självsäkerhet.
Idag står jag självklart där för att jag vill och kan! I´ve been both to hell and heaven and back ;)
När jag skapade mitt FB-konto ramlade alla dessa underbara människor in i mitt liv igen, fler tillkom allteftersom tiden gick och jag har nog inte sett slutet på min vänlista än på långa vägar.
Det som först förbryllade mig var er vänlighet, hur ni välkomnade mig tillbaka som om jag aldrig hade lämnat er...jag bara ramlade in i en något renoverad plats jag upptagit förut?
En tjej jag beundrar och tycker väldigt mycket om sa för några månader sen till mig:
-Du vet, även om tiden har gått, du har förändrats både till det yttre och till det inre så är du fortfarande Jennie och du är här uppe hos många.
Hon satte sin hand uppe i luften för att illustrera sina ord och jag kunde ha fallit på knä och tillbett henne där och då för jag hade en sådan där dag när jag har så ont att jag stapplar, likblek och yr av smärta...
Ni är många andra som delat med er av omtanke, fina ord och fina handlingar!
Jag glömmer inte en enda!!
Missförstå nu inte...jag har inga önskemål ALLS av att återta den rollen jag spelade i vår konstellation då. Jag vill vara jag...nu!
Varken mer eller mindre.
För att återgå.
FB har varit i en hel del blåsväder på sista tiden men jag kommer inte lämna FB för att denna enkla lilla/stora sida gav mig kontakten med er alla tillbaka.
Visst, vi lever olika liv och vi kanske inte har så jäkla mycket gemensamt längre men vi delar ett förflutet, en historia. Det i sig självt är viktigt nog för mig.
Luv always! /J :)
Dagens filosofi: Ge tillbaka till universum det du fått!
För mig är det utan tvekan en ganska stor del då jag dels pga min livsstil i kombo med min sjukdom inte tar mig ut för att träffa vänner särskilt ofta, ett underbart substitut till det överanvända ordet/förkortningen IRL.
Facebook har ju varit i blåsväder på sista tiden och det kanske jag går in på i ett annat inlägg men nu tänkte jag väl mest reflektera över vad FB har gett mig.
Under skoltiden så var jag väl hyfsat populär (vad det nu innebär?) med en massa vänner, jag var uppvaktad av killar, alltid inbjuden till fester och en hel del människor cirkulerade i mitt liv som idag har framgångsrika karriärer inom framförallt "showbiz".
Då var det ju så självklart...min popularitet var en sådan självklar sak att jag aldrig funderade över hur det kunde vara att INTE vara i "allas" blickfång?
Med det inte sagt att jag var en dryg bortskämd tjej med näsan i vädret...långt därifrån! Jag var snäll då som nu men jag talar om den där diffusa självklarheten som gjorde att jag rörde mig som en kunglighet genom mitt sociala nätverk framförallt.
Många smällar senare så...ja, låt oss säga att jag fick lära mig hur lättförgängligt allting är. Precis allting!
Förlorade min älskade mormor alldeles för tidigt. Hon som varit som en extramamma för mig?
Förlorade namn och i vissa situationer av mitt liv all ära och redlighet....
Jag vann en del också, så klart, men vinsterna var inte riktigt lika lättvindliga som de varit tidigare och de kändes inte verkliga...reella...betydelsefulla.
Har upplevt sådana sjuka saker. Varit med om situationer som människor bara läser om i böcker och tidningar.
Allt detta danade de oslipade delarna som fanns kvar av mig. Byggde den nyare och uppdaterade Jennie. En sorts Jennie 2.0?
Hade aldrig velat göra något annorlunda, hur mycket det i slutändan än kostade mig! Skulle inte ändra ett enda steg för alla dessa människor, händelser och val både från mig själv och andra skapade det som finns idag.
Trasig och underbar står jag framför mina medmänniskor med en annan sorts självklarhet.
Då var jag självklar utan att ha presterat något, utan att ha skapat en plattform som befogade min självsäkerhet.
Idag står jag självklart där för att jag vill och kan! I´ve been both to hell and heaven and back ;)
När jag skapade mitt FB-konto ramlade alla dessa underbara människor in i mitt liv igen, fler tillkom allteftersom tiden gick och jag har nog inte sett slutet på min vänlista än på långa vägar.
Det som först förbryllade mig var er vänlighet, hur ni välkomnade mig tillbaka som om jag aldrig hade lämnat er...jag bara ramlade in i en något renoverad plats jag upptagit förut?
En tjej jag beundrar och tycker väldigt mycket om sa för några månader sen till mig:
-Du vet, även om tiden har gått, du har förändrats både till det yttre och till det inre så är du fortfarande Jennie och du är här uppe hos många.
Hon satte sin hand uppe i luften för att illustrera sina ord och jag kunde ha fallit på knä och tillbett henne där och då för jag hade en sådan där dag när jag har så ont att jag stapplar, likblek och yr av smärta...
Ni är många andra som delat med er av omtanke, fina ord och fina handlingar!
Jag glömmer inte en enda!!
Missförstå nu inte...jag har inga önskemål ALLS av att återta den rollen jag spelade i vår konstellation då. Jag vill vara jag...nu!
Varken mer eller mindre.
För att återgå.
FB har varit i en hel del blåsväder på sista tiden men jag kommer inte lämna FB för att denna enkla lilla/stora sida gav mig kontakten med er alla tillbaka.
Visst, vi lever olika liv och vi kanske inte har så jäkla mycket gemensamt längre men vi delar ett förflutet, en historia. Det i sig självt är viktigt nog för mig.
Luv always! /J :)
Dagens filosofi: Ge tillbaka till universum det du fått!
Liten blir stor! 22/8-2011-
Jag minns det så tydligt!
Färgen på din hud, din magra lilla kropp, hur du doftade bakom örat, din lilla ljusa stämma och din blida natur.
Inte mycket som har förändrats hos dig och ändå saknar jag den lilla versionen av dig så mycket att det gör ont!
Du har fortfarande de mest intressanta händerna jag sett i hela mitt liv, du har fortfarande den varma och lugna blicken, du är fortfarande så mjuk och öm.
Hur kan jag sakna det som fortfarande finns mitt framför mig?
Jag känner fortfarande din tunna och lätta kropp...jag bar dig ända fram till att du var 7-8 år utan problem.
De knasiga fötterna och knäna med den nariga huden.
Det duniga silkesmjuka håret.
Din ensamma viskande röst i mörkret när du stod i sovrumsdörren med kudden under armen, skrämd av skuggvarelser som inte finns.
Din glädje över det lilla i livet.
Det ljusa och goda i din själ som alltid dragit människor till dig, ja t.o.m. herrelösa katter och hundar?!
Jag minns dig ju så tydligt och ändå står du framför mig likadan. Som om ingen tid alls har flytt?
Numera är det du som med stor och trygg famn håller om mig och klappar mig tröstande på ryggen. Rollerna har börjat bli omvända?
Du är idag så lång och ståtlig och har börjat få en mans självklarhet i dina uttryck och i din sjögröna blick.
Jag älskar den du är och den jag anar att du kommer att bli men herregud vad jag saknar barnet i dig!
Idag tog du första klivet in i vuxenvärlden du själv valt, du börjar på gymnasiet idag.
Jag gläds så med dig över dina framsteg men döljer det bitterljuva minnet och saknaden inom mig.
Sitter ibland och stirrar på bilder av dig under uppväxten och ångrar så mycket att jag inte tog fler bilder på oss tillsammans...
Dokumenterade fler minnen...
Tid som har svunnit. Tid som har flytt.
Vill att du ska flyga högt högt ovan molnen, nå alla dina drömmar men samtidigt skriker det ut inom mig: Stanna kvar! Stanna hos mig! Var liten för evigt!
Något av det mest glädjande och mest sorgliga en människa kan göra är att fostra ett barn som lyckas väldigt bra utan en :)
Missförstå mig nu inte...du SKA lyckas, du SKA leva ditt eget liv och du ska inte se dig om.
Gå uppåt och framåt hela tiden.
Var bara den du är.
Älskade son.
Färgen på din hud, din magra lilla kropp, hur du doftade bakom örat, din lilla ljusa stämma och din blida natur.
Inte mycket som har förändrats hos dig och ändå saknar jag den lilla versionen av dig så mycket att det gör ont!
Du har fortfarande de mest intressanta händerna jag sett i hela mitt liv, du har fortfarande den varma och lugna blicken, du är fortfarande så mjuk och öm.
Hur kan jag sakna det som fortfarande finns mitt framför mig?
Jag känner fortfarande din tunna och lätta kropp...jag bar dig ända fram till att du var 7-8 år utan problem.
De knasiga fötterna och knäna med den nariga huden.
Det duniga silkesmjuka håret.
Din ensamma viskande röst i mörkret när du stod i sovrumsdörren med kudden under armen, skrämd av skuggvarelser som inte finns.
Din glädje över det lilla i livet.
Det ljusa och goda i din själ som alltid dragit människor till dig, ja t.o.m. herrelösa katter och hundar?!
Jag minns dig ju så tydligt och ändå står du framför mig likadan. Som om ingen tid alls har flytt?
Numera är det du som med stor och trygg famn håller om mig och klappar mig tröstande på ryggen. Rollerna har börjat bli omvända?
Du är idag så lång och ståtlig och har börjat få en mans självklarhet i dina uttryck och i din sjögröna blick.
Jag älskar den du är och den jag anar att du kommer att bli men herregud vad jag saknar barnet i dig!
Idag tog du första klivet in i vuxenvärlden du själv valt, du börjar på gymnasiet idag.
Jag gläds så med dig över dina framsteg men döljer det bitterljuva minnet och saknaden inom mig.
Sitter ibland och stirrar på bilder av dig under uppväxten och ångrar så mycket att jag inte tog fler bilder på oss tillsammans...
Dokumenterade fler minnen...
Tid som har svunnit. Tid som har flytt.
Vill att du ska flyga högt högt ovan molnen, nå alla dina drömmar men samtidigt skriker det ut inom mig: Stanna kvar! Stanna hos mig! Var liten för evigt!
Något av det mest glädjande och mest sorgliga en människa kan göra är att fostra ett barn som lyckas väldigt bra utan en :)
Missförstå mig nu inte...du SKA lyckas, du SKA leva ditt eget liv och du ska inte se dig om.
Gå uppåt och framåt hela tiden.
Var bara den du är.
Älskade son.
Startskott! 9/8-2011-
Känns så omvälvande just nu...en mycket lång tids stillastående börjar komma till en punkt där man anar förändringen. Startskottet för det nya.
Har trampat vatten så länge och befunnit mig i ett liv, en vardag, där jag varit tvungen att befinna mig så när jag nu ser handen som lyfter startpistolen känner jag mig så taggad, så närvarande. Redo att ta ett språng närmare det liv jag velat ha så länge.
Nyårsnattens inlägg om förändringarna som måste ske detta år har äntligen börjat se dagens ljus...tyvärr kommer inte allt att ske innan detta årets slut men processen är påbörjad i alla fall.
Är förväntansfull och rädd samtidigt, vill så gärna att det funkar på första försöket men även om det inte gör det så kommer jag inte att ge vika, inte att ge tappt!
Så länge jag andas så kommer jag att fortsätta försöka!
Dagens låt: http://www.youtube.com/watch?v=nEF_-IcnQC4
Har trampat vatten så länge och befunnit mig i ett liv, en vardag, där jag varit tvungen att befinna mig så när jag nu ser handen som lyfter startpistolen känner jag mig så taggad, så närvarande. Redo att ta ett språng närmare det liv jag velat ha så länge.
Nyårsnattens inlägg om förändringarna som måste ske detta år har äntligen börjat se dagens ljus...tyvärr kommer inte allt att ske innan detta årets slut men processen är påbörjad i alla fall.
Är förväntansfull och rädd samtidigt, vill så gärna att det funkar på första försöket men även om det inte gör det så kommer jag inte att ge vika, inte att ge tappt!
Så länge jag andas så kommer jag att fortsätta försöka!
Dagens låt: http://www.youtube.com/watch?v=nEF_-IcnQC4
Internet for dummies? 27/6-2011-
För snart en vecka sedan brakade ett av de värsta åskovädren jag varit med om i princip loss utanför mitt fönster, när den första mullrande åskan hamrade loss trodde jag ett ögonblick att balkongen skulle ramla in i rummet eller liknande?!
Det var som alla oväder fantastiskt och skrämmande på en och samma gång men njutningen var kort då tv, bredband och telefon dog inom 2 sekunder.
Jag hade i några dagar svajande internet och under midsommarhelgen var det tvärdött och här kommer vi till det fantastiskt ologiska (har man läst åtminstone ett av mina inlägg så vet man vad jag tycker om bristande logik).
När jag försökte öppna en internetsida kom bara ett felmeddelande upp där det stod att mitt modem ej hade anslutning.
Jag försökte då och då att starta om allt men icke! Samma meddelande dök upp på skärmen.
När ett par dagar gått och Comhem fortfarande inte kunde svara på vad som var fel men sa att de hade tekniker ute satt jag och lusläste felmeddelandet, och döm om min förvåning när det längst ner stod:
"Om du har fortsatta problem med ditt modem och ej har någon internetanslutning vänligen kontakta oss vi Skype"????
Skype kräver internetuppkoppling för den som inte vet.
Dagens motto: "Internethandböcker åt folket"!!
Det var som alla oväder fantastiskt och skrämmande på en och samma gång men njutningen var kort då tv, bredband och telefon dog inom 2 sekunder.
Jag hade i några dagar svajande internet och under midsommarhelgen var det tvärdött och här kommer vi till det fantastiskt ologiska (har man läst åtminstone ett av mina inlägg så vet man vad jag tycker om bristande logik).
När jag försökte öppna en internetsida kom bara ett felmeddelande upp där det stod att mitt modem ej hade anslutning.
Jag försökte då och då att starta om allt men icke! Samma meddelande dök upp på skärmen.
När ett par dagar gått och Comhem fortfarande inte kunde svara på vad som var fel men sa att de hade tekniker ute satt jag och lusläste felmeddelandet, och döm om min förvåning när det längst ner stod:
"Om du har fortsatta problem med ditt modem och ej har någon internetanslutning vänligen kontakta oss vi Skype"????
Skype kräver internetuppkoppling för den som inte vet.
Dagens motto: "Internethandböcker åt folket"!!
Bland dödsångest och legobitar... 24/6-2011-
En nära anhörig ska på måndag utföra en stor bukoperation...bryr mig inte särskilt mycket om hennes ord att detta skulle vara en "ickke invasiv operation", ett ingrepp i buken är i mitt tycke alltid invasivt...alltid allvarligt!
Jag älskar henne...hon som varit ställföreträdande storasyster/moster/vän och alltid funnits där men ändå förstår jag hennes önskan om att göra denna operation. Kanske ett sätt att åter igen bli den vi älskar så högt? Inte fysiskt, utan mera återgå till den person hon var innan...innan allt hände?
Innan livet hann ikapp och vardagen bojade din fria ande?
Jag minns dig och jag älskade dig sååå!!
Du stod på "the barricades" och proklamerade allas lika värde och demokratiska rättigheter, du stod fast vid dina åsikter om så satan själv hade blegat tillbaka....du som stod så stark!!
Minns att jag var imponerad av ditt frigjort korta hår och piercade öron, dina politiska vänner och din absoluta förankring i vem du var/är.
Jag vill se dig igen, jag saknar dig och jag ska vara den första att fira din återkomst!
Vi finns här när du återhämtar dig och när du finner dig själv igen så är vi åter igen de tre musketörerna :)
Vet inte hur jag ska sätta pränt på alla mina känslor men det fattar du väl själv hur oroliga vi är? Min styrka i livet vacklar t.o.m. inför att du kanske förvinner och lämnar oss ensamma kvar....om du bara visste hur fel du alltid har haft i en enda sak.
En människa är inte en ö....en människa är en del av en arkipelago, en ögrupp if you will?
Du är en del av vår ögrupp! Vi är en del av din ögrupp!
Vi är så stolta över dina framsteg men vi hoppas att du förstår att det inte får ske på bekostnad av vår tid tillsammans?
Om du vill backa...backa!
Men om du ändå vill gå framåt så gå med vår välsignelse och vår kärlek...
Så mitt ibland dödsångest och legobitar på golvet efter lillemans framfasrt så säger jag bara:
Luv you always!!
Jag älskar henne...hon som varit ställföreträdande storasyster/moster/vän och alltid funnits där men ändå förstår jag hennes önskan om att göra denna operation. Kanske ett sätt att åter igen bli den vi älskar så högt? Inte fysiskt, utan mera återgå till den person hon var innan...innan allt hände?
Innan livet hann ikapp och vardagen bojade din fria ande?
Jag minns dig och jag älskade dig sååå!!
Du stod på "the barricades" och proklamerade allas lika värde och demokratiska rättigheter, du stod fast vid dina åsikter om så satan själv hade blegat tillbaka....du som stod så stark!!
Minns att jag var imponerad av ditt frigjort korta hår och piercade öron, dina politiska vänner och din absoluta förankring i vem du var/är.
Jag vill se dig igen, jag saknar dig och jag ska vara den första att fira din återkomst!
Vi finns här när du återhämtar dig och när du finner dig själv igen så är vi åter igen de tre musketörerna :)
Vet inte hur jag ska sätta pränt på alla mina känslor men det fattar du väl själv hur oroliga vi är? Min styrka i livet vacklar t.o.m. inför att du kanske förvinner och lämnar oss ensamma kvar....om du bara visste hur fel du alltid har haft i en enda sak.
En människa är inte en ö....en människa är en del av en arkipelago, en ögrupp if you will?
Du är en del av vår ögrupp! Vi är en del av din ögrupp!
Vi är så stolta över dina framsteg men vi hoppas att du förstår att det inte får ske på bekostnad av vår tid tillsammans?
Om du vill backa...backa!
Men om du ändå vill gå framåt så gå med vår välsignelse och vår kärlek...
Så mitt ibland dödsångest och legobitar på golvet efter lillemans framfasrt så säger jag bara:
Luv you always!!
Ett år senare... 19/5-2011-
För ca ett år sedan, den 13/5-2010- för att vara exakt, började jag "blogga".
Bara ordet gör mig lite brydd faktiskt då jag aldrig sett det här jag skriver som ett bloggande...jag följer ju inga av de "regler" som uppenbarligen finns kring detta var-mans-författande.
Jag skriver inte dagligen, jag gör inga uppdateringar i mitt vardagliga liv (in all honesty så lever jag inte ett tillräckligt intressant liv för det) och jag skriver inte om sådana saker som många människor är intresserade av såsom musik eller mode.
En god vän som är en flitig bloggare sade att det spelar väl ingen roll vad man skriver om och på vilket sätt, det viktiga är väl att bloggen fyller en funktion för den som skriver.
Det var något som fastnade hos mig och jag började fundera på vilken roll min blogg har för mig.
Jag skriver bara om sådant som berör mig, gott eller ont, och jag får utlopp i skrift för det jag sällan säger rakt ut.
De enda som har tillgång till min blogg är människor jag känner i verkliga livet såsom familj och vänner, ibland publicerar jag en del inlägg på Facbook men även där har jag ju BARA människor jag mött i verkliga livet, känner, går ut och festar med ibland eller träffar i största allmänhet.
Inga främmande har alltså tillgång till min blogg om de inte har blivit rekommenderade att läsa av någon av mina vänner vilket jag finner högst osannolikt.
En annan av mina vänner är en flitig (och duktig) bloggare och hon skriver nästan varje dag om sådant som pågår i hennes liv och om sina Facebook-vänner och hur hon har mött dom osv, och det är alltid lika kul att läsa och hon är avsevärt mycket mera personlig än vad jag är...hon har skrivit ut sitt namn, bilder osv som låter läsaren få en känsla av att man känner henne utan att kanske göra det, något man nog inte får en känsla av när man läser här hos mig.
Jag sitter ju bara och tycker en massa kan jag tänka ibland och det händer ganska ofta att jag kommer på en sak som jag känner för att skriva om men så ångrar jag mig och bortförklarar det hela med att det är för personligt, eller att det där har väl ingen något som helst intresse av att läsa men det kanske de har? Vad vet jag?
Och skriver jag för andra? Nej!! Den biten är det med andra ord slut med!
Så...åter till syftet. Mitt syfte var aldrig att få en stor läsarskara!
Jag ville skriva om sådant som berör mig, jag ville få utlopp för en del irriterande händelser och jag ville faktiskt få vara brutalt rakt på sak och i många fall kontroversiell i mina åsikter utan att mötas av nedlåtande blickar o.dyl.
Fegt? Njaaa mycket kan man kalla mig men inte feg :). Samhället och de sociala reglerna kräver dock att man är smidig och inte trampar någon på tårna för det anses fult och ouppfostrat.
Det var ett behov sprunget ur två ting som fick mig att börja blogga: Isolation och ett behov av att skriva.
Fyller den fortfarande dessa två funktioner? Både ja och nej!
Jag är inte längre lika isolerad, sitter inte ensam med ett litet barn hemma utan livet har börjat komma ikapp även den här småbarnsföräldern :), men behovet av att skriva kvarstår.
Inläggen här har handlat om allt ifrån etnisk förföljelse, POP-mammor, födelsedagsfirande, Försäkringskassan och skönhetsidealen i vårt moderna samhälle. Jag står för vartenda ett av inläggen och önskar jag hade tid att skriva mer och oftare men tiden räcker inte till.
Om du är en av de få som läser här ibland så TACK!
Ta det för vad det är... en liten titt in i ett snurrigt huvud och en kvarts underhållning då och då :)
Dagens citat: "Fortsätt simma, fortsätt simma" - Doris i Hitta Nemo
Bara ordet gör mig lite brydd faktiskt då jag aldrig sett det här jag skriver som ett bloggande...jag följer ju inga av de "regler" som uppenbarligen finns kring detta var-mans-författande.
Jag skriver inte dagligen, jag gör inga uppdateringar i mitt vardagliga liv (in all honesty så lever jag inte ett tillräckligt intressant liv för det) och jag skriver inte om sådana saker som många människor är intresserade av såsom musik eller mode.
En god vän som är en flitig bloggare sade att det spelar väl ingen roll vad man skriver om och på vilket sätt, det viktiga är väl att bloggen fyller en funktion för den som skriver.
Det var något som fastnade hos mig och jag började fundera på vilken roll min blogg har för mig.
Jag skriver bara om sådant som berör mig, gott eller ont, och jag får utlopp i skrift för det jag sällan säger rakt ut.
De enda som har tillgång till min blogg är människor jag känner i verkliga livet såsom familj och vänner, ibland publicerar jag en del inlägg på Facbook men även där har jag ju BARA människor jag mött i verkliga livet, känner, går ut och festar med ibland eller träffar i största allmänhet.
Inga främmande har alltså tillgång till min blogg om de inte har blivit rekommenderade att läsa av någon av mina vänner vilket jag finner högst osannolikt.
En annan av mina vänner är en flitig (och duktig) bloggare och hon skriver nästan varje dag om sådant som pågår i hennes liv och om sina Facebook-vänner och hur hon har mött dom osv, och det är alltid lika kul att läsa och hon är avsevärt mycket mera personlig än vad jag är...hon har skrivit ut sitt namn, bilder osv som låter läsaren få en känsla av att man känner henne utan att kanske göra det, något man nog inte får en känsla av när man läser här hos mig.
Jag sitter ju bara och tycker en massa kan jag tänka ibland och det händer ganska ofta att jag kommer på en sak som jag känner för att skriva om men så ångrar jag mig och bortförklarar det hela med att det är för personligt, eller att det där har väl ingen något som helst intresse av att läsa men det kanske de har? Vad vet jag?
Och skriver jag för andra? Nej!! Den biten är det med andra ord slut med!
Så...åter till syftet. Mitt syfte var aldrig att få en stor läsarskara!
Jag ville skriva om sådant som berör mig, jag ville få utlopp för en del irriterande händelser och jag ville faktiskt få vara brutalt rakt på sak och i många fall kontroversiell i mina åsikter utan att mötas av nedlåtande blickar o.dyl.
Fegt? Njaaa mycket kan man kalla mig men inte feg :). Samhället och de sociala reglerna kräver dock att man är smidig och inte trampar någon på tårna för det anses fult och ouppfostrat.
Det var ett behov sprunget ur två ting som fick mig att börja blogga: Isolation och ett behov av att skriva.
Fyller den fortfarande dessa två funktioner? Både ja och nej!
Jag är inte längre lika isolerad, sitter inte ensam med ett litet barn hemma utan livet har börjat komma ikapp även den här småbarnsföräldern :), men behovet av att skriva kvarstår.
Inläggen här har handlat om allt ifrån etnisk förföljelse, POP-mammor, födelsedagsfirande, Försäkringskassan och skönhetsidealen i vårt moderna samhälle. Jag står för vartenda ett av inläggen och önskar jag hade tid att skriva mer och oftare men tiden räcker inte till.
Om du är en av de få som läser här ibland så TACK!
Ta det för vad det är... en liten titt in i ett snurrigt huvud och en kvarts underhållning då och då :)
Dagens citat: "Fortsätt simma, fortsätt simma" - Doris i Hitta Nemo
