Facebook är ju en ganska stor del av mångas liv, mer för vissa och mindre för andra.
För mig är det utan tvekan en ganska stor del då jag dels pga min livsstil i kombo med min sjukdom inte tar mig ut för att träffa vänner särskilt ofta, ett underbart substitut till det överanvända ordet/förkortningen IRL.
Facebook har ju varit i blåsväder på sista tiden och det kanske jag går in på i ett annat inlägg men nu tänkte jag väl mest reflektera över vad FB har gett mig.
Under skoltiden så var jag väl hyfsat populär (vad det nu innebär?) med en massa vänner, jag var uppvaktad av killar, alltid inbjuden till fester och en hel del människor cirkulerade i mitt liv som idag har framgångsrika karriärer inom framförallt "showbiz".
Då var det ju så självklart...min popularitet var en sådan självklar sak att jag aldrig funderade över hur det kunde vara att INTE vara i "allas" blickfång?
Med det inte sagt att jag var en dryg bortskämd tjej med näsan i vädret...långt därifrån! Jag var snäll då som nu men jag talar om den där diffusa självklarheten som gjorde att jag rörde mig som en kunglighet genom mitt sociala nätverk framförallt.
Många smällar senare så...ja, låt oss säga att jag fick lära mig hur lättförgängligt allting är. Precis allting!
Förlorade min älskade mormor alldeles för tidigt. Hon som varit som en extramamma för mig?
Förlorade namn och i vissa situationer av mitt liv all ära och redlighet....
Jag vann en del också, så klart, men vinsterna var inte riktigt lika lättvindliga som de varit tidigare och de kändes inte verkliga...reella...betydelsefulla.
Har upplevt sådana sjuka saker. Varit med om situationer som människor bara läser om i böcker och tidningar.
Allt detta danade de oslipade delarna som fanns kvar av mig. Byggde den nyare och uppdaterade Jennie. En sorts Jennie 2.0?

Hade aldrig velat göra något annorlunda, hur mycket det i slutändan än kostade mig! Skulle inte ändra ett enda steg för alla dessa människor, händelser och val både från mig själv och andra skapade det som finns idag.
Trasig och underbar står jag framför mina medmänniskor med en annan sorts självklarhet.
Då var jag självklar utan att ha presterat något, utan att ha skapat en plattform som befogade min självsäkerhet.
Idag står jag självklart där för att jag vill och kan! I´ve been both to hell and heaven and back ;)

När jag skapade mitt FB-konto ramlade alla dessa underbara människor in i mitt liv igen, fler tillkom allteftersom tiden gick och jag har nog inte sett slutet på min vänlista än på långa vägar.
Det som först förbryllade mig var er vänlighet, hur ni välkomnade mig tillbaka som om jag aldrig hade lämnat er...jag bara ramlade in i en något renoverad plats jag upptagit förut?
En tjej jag beundrar och tycker väldigt mycket om sa för några månader sen till mig:
-Du vet, även om tiden har gått, du har förändrats både till det yttre och till det inre så är du fortfarande Jennie och du är här uppe hos många. 
Hon satte sin hand uppe i luften för att illustrera sina ord och jag kunde ha fallit på knä och tillbett henne där och då för jag hade en sådan där dag när jag har så ont att jag stapplar, likblek och yr av smärta... 

Ni är många andra som delat med er av omtanke, fina ord och fina handlingar!
Jag glömmer inte en enda!!

Missförstå nu inte...jag har inga önskemål ALLS av att återta den rollen jag spelade i vår konstellation då. Jag vill vara jag...nu!
Varken mer eller mindre.
För att återgå.
FB har varit i en hel del blåsväder på sista tiden men jag kommer inte lämna FB för att denna enkla lilla/stora sida gav mig kontakten med er alla tillbaka.
Visst, vi lever olika liv och vi kanske inte har så jäkla mycket gemensamt längre men vi delar ett förflutet, en historia. Det i sig självt är viktigt nog för mig.

Luv always! /J :)

Dagens filosofi: Ge tillbaka till universum det du fått!