Ett år senare... 19/5-2011-
För ca ett år sedan, den 13/5-2010- för att vara exakt, började jag "blogga".
Bara ordet gör mig lite brydd faktiskt då jag aldrig sett det här jag skriver som ett bloggande...jag följer ju inga av de "regler" som uppenbarligen finns kring detta var-mans-författande.
Jag skriver inte dagligen, jag gör inga uppdateringar i mitt vardagliga liv (in all honesty så lever jag inte ett tillräckligt intressant liv för det) och jag skriver inte om sådana saker som många människor är intresserade av såsom musik eller mode.
En god vän som är en flitig bloggare sade att det spelar väl ingen roll vad man skriver om och på vilket sätt, det viktiga är väl att bloggen fyller en funktion för den som skriver.
Det var något som fastnade hos mig och jag började fundera på vilken roll min blogg har för mig.
Jag skriver bara om sådant som berör mig, gott eller ont, och jag får utlopp i skrift för det jag sällan säger rakt ut.
De enda som har tillgång till min blogg är människor jag känner i verkliga livet såsom familj och vänner, ibland publicerar jag en del inlägg på Facbook men även där har jag ju BARA människor jag mött i verkliga livet, känner, går ut och festar med ibland eller träffar i största allmänhet.
Inga främmande har alltså tillgång till min blogg om de inte har blivit rekommenderade att läsa av någon av mina vänner vilket jag finner högst osannolikt.
En annan av mina vänner är en flitig (och duktig) bloggare och hon skriver nästan varje dag om sådant som pågår i hennes liv och om sina Facebook-vänner och hur hon har mött dom osv, och det är alltid lika kul att läsa och hon är avsevärt mycket mera personlig än vad jag är...hon har skrivit ut sitt namn, bilder osv som låter läsaren få en känsla av att man känner henne utan att kanske göra det, något man nog inte får en känsla av när man läser här hos mig.
Jag sitter ju bara och tycker en massa kan jag tänka ibland och det händer ganska ofta att jag kommer på en sak som jag känner för att skriva om men så ångrar jag mig och bortförklarar det hela med att det är för personligt, eller att det där har väl ingen något som helst intresse av att läsa men det kanske de har? Vad vet jag?
Och skriver jag för andra? Nej!! Den biten är det med andra ord slut med!
Så...åter till syftet. Mitt syfte var aldrig att få en stor läsarskara!
Jag ville skriva om sådant som berör mig, jag ville få utlopp för en del irriterande händelser och jag ville faktiskt få vara brutalt rakt på sak och i många fall kontroversiell i mina åsikter utan att mötas av nedlåtande blickar o.dyl.
Fegt? Njaaa mycket kan man kalla mig men inte feg :). Samhället och de sociala reglerna kräver dock att man är smidig och inte trampar någon på tårna för det anses fult och ouppfostrat.
Det var ett behov sprunget ur två ting som fick mig att börja blogga: Isolation och ett behov av att skriva.
Fyller den fortfarande dessa två funktioner? Både ja och nej!
Jag är inte längre lika isolerad, sitter inte ensam med ett litet barn hemma utan livet har börjat komma ikapp även den här småbarnsföräldern :), men behovet av att skriva kvarstår.
Inläggen här har handlat om allt ifrån etnisk förföljelse, POP-mammor, födelsedagsfirande, Försäkringskassan och skönhetsidealen i vårt moderna samhälle. Jag står för vartenda ett av inläggen och önskar jag hade tid att skriva mer och oftare men tiden räcker inte till.
Om du är en av de få som läser här ibland så TACK!
Ta det för vad det är... en liten titt in i ett snurrigt huvud och en kvarts underhållning då och då :)
Dagens citat: "Fortsätt simma, fortsätt simma" - Doris i Hitta Nemo
Bara ordet gör mig lite brydd faktiskt då jag aldrig sett det här jag skriver som ett bloggande...jag följer ju inga av de "regler" som uppenbarligen finns kring detta var-mans-författande.
Jag skriver inte dagligen, jag gör inga uppdateringar i mitt vardagliga liv (in all honesty så lever jag inte ett tillräckligt intressant liv för det) och jag skriver inte om sådana saker som många människor är intresserade av såsom musik eller mode.
En god vän som är en flitig bloggare sade att det spelar väl ingen roll vad man skriver om och på vilket sätt, det viktiga är väl att bloggen fyller en funktion för den som skriver.
Det var något som fastnade hos mig och jag började fundera på vilken roll min blogg har för mig.
Jag skriver bara om sådant som berör mig, gott eller ont, och jag får utlopp i skrift för det jag sällan säger rakt ut.
De enda som har tillgång till min blogg är människor jag känner i verkliga livet såsom familj och vänner, ibland publicerar jag en del inlägg på Facbook men även där har jag ju BARA människor jag mött i verkliga livet, känner, går ut och festar med ibland eller träffar i största allmänhet.
Inga främmande har alltså tillgång till min blogg om de inte har blivit rekommenderade att läsa av någon av mina vänner vilket jag finner högst osannolikt.
En annan av mina vänner är en flitig (och duktig) bloggare och hon skriver nästan varje dag om sådant som pågår i hennes liv och om sina Facebook-vänner och hur hon har mött dom osv, och det är alltid lika kul att läsa och hon är avsevärt mycket mera personlig än vad jag är...hon har skrivit ut sitt namn, bilder osv som låter läsaren få en känsla av att man känner henne utan att kanske göra det, något man nog inte får en känsla av när man läser här hos mig.
Jag sitter ju bara och tycker en massa kan jag tänka ibland och det händer ganska ofta att jag kommer på en sak som jag känner för att skriva om men så ångrar jag mig och bortförklarar det hela med att det är för personligt, eller att det där har väl ingen något som helst intresse av att läsa men det kanske de har? Vad vet jag?
Och skriver jag för andra? Nej!! Den biten är det med andra ord slut med!
Så...åter till syftet. Mitt syfte var aldrig att få en stor läsarskara!
Jag ville skriva om sådant som berör mig, jag ville få utlopp för en del irriterande händelser och jag ville faktiskt få vara brutalt rakt på sak och i många fall kontroversiell i mina åsikter utan att mötas av nedlåtande blickar o.dyl.
Fegt? Njaaa mycket kan man kalla mig men inte feg :). Samhället och de sociala reglerna kräver dock att man är smidig och inte trampar någon på tårna för det anses fult och ouppfostrat.
Det var ett behov sprunget ur två ting som fick mig att börja blogga: Isolation och ett behov av att skriva.
Fyller den fortfarande dessa två funktioner? Både ja och nej!
Jag är inte längre lika isolerad, sitter inte ensam med ett litet barn hemma utan livet har börjat komma ikapp även den här småbarnsföräldern :), men behovet av att skriva kvarstår.
Inläggen här har handlat om allt ifrån etnisk förföljelse, POP-mammor, födelsedagsfirande, Försäkringskassan och skönhetsidealen i vårt moderna samhälle. Jag står för vartenda ett av inläggen och önskar jag hade tid att skriva mer och oftare men tiden räcker inte till.
Om du är en av de få som läser här ibland så TACK!
Ta det för vad det är... en liten titt in i ett snurrigt huvud och en kvarts underhållning då och då :)
Dagens citat: "Fortsätt simma, fortsätt simma" - Doris i Hitta Nemo
Älskade son! 18/5-2011-
"Om du kan sansa dig när alla andra mist sansen och vill skylla det på dig
om du står fast när alla vill dig klandra, rent av förstår att de betvivlar dig.
Om du du kan vänta, oförtröttligt bida och om än hatad inte hyser hat
och inte ljuger fast du lögn får lida men aktar dig för ädelt prat.
Om du kan tänka, inte navelskåda, och drömma utan att bli drömmars träl
om Nederlag och Seger, skälmar båda, du möter och bemästrar lika väl.
Om du tål höra dina ord förvrängas av uslingar till godtrognas förfång
se allt ditt verk i tusen bitar sprängas och orkar bygga upp det än en gång.
Om du kan lägga samman all din vinning att satsa på ett enda tärningskast
förlora - börja om med lugn besinning och aldrig låtsas om det hopp som brast.
Om du med hjärta, kropp och själ förmår dig att göra tjänst när all din kraft är slut
och kämpar än när intet återstår dig men modet ändå manar - håll ut!
Om du kan leva dygdig bland de låga och utan högfärd bland de högsta gå
om du kan trotsa fienders förmåga, såväl som vännernas, att ge dig sår.
Om du var stund som obevekligt svinner tillryggalägger all den väg du kan
blir världen din, all härlighet du vinner, och mer än så: Min son, då är du man!"
Grattis på 16-årsdagen älskade son!!
om du står fast när alla vill dig klandra, rent av förstår att de betvivlar dig.
Om du du kan vänta, oförtröttligt bida och om än hatad inte hyser hat
och inte ljuger fast du lögn får lida men aktar dig för ädelt prat.
Om du kan tänka, inte navelskåda, och drömma utan att bli drömmars träl
om Nederlag och Seger, skälmar båda, du möter och bemästrar lika väl.
Om du tål höra dina ord förvrängas av uslingar till godtrognas förfång
se allt ditt verk i tusen bitar sprängas och orkar bygga upp det än en gång.
Om du kan lägga samman all din vinning att satsa på ett enda tärningskast
förlora - börja om med lugn besinning och aldrig låtsas om det hopp som brast.
Om du med hjärta, kropp och själ förmår dig att göra tjänst när all din kraft är slut
och kämpar än när intet återstår dig men modet ändå manar - håll ut!
Om du kan leva dygdig bland de låga och utan högfärd bland de högsta gå
om du kan trotsa fienders förmåga, såväl som vännernas, att ge dig sår.
Om du var stund som obevekligt svinner tillryggalägger all den väg du kan
blir världen din, all härlighet du vinner, och mer än så: Min son, då är du man!"
Grattis på 16-årsdagen älskade son!!
Pusher! 6/5-2011-
Jag minns det som om det var igår...lika glasklart framstår minnet av mig och min kompis i den nerklottrade källarvåningen till Terapivägen 14 i Flemingsberg. Det var 1987 tror jag och den förfärliga lukten nere i källarkulverten dämpades enbart av spänningens pirr över vad vi skulle göra.
Vi skulle RÖKA!!
Min kompis, världsvan som hon var, hade redan tjuvrökt ett bra tag men det var min jungfruresa och likt Titanic var jag redan på väg mot mitt isberg utan att veta det.
Jag minns allt så tydligt vilket slår mig som lite underligt idag?
Tändstickans raspande mot plånet, första blosset...brännande och fullständigt förlamande. Jag förlorade kontrollen över benen och sjönk ihop på det skitiga golvet. Yr och illamående satt jag bara där och försökte med koncentration att få världen att sluta gunga och svaja.
Jag mådde så förbannat illa av det men ändå kunde jag inte sluta att tjuvröka och sommaren därpå följde jag med Sara (en gammal vän) till hennes föräldrars sommarstuga ute i skärgården och där blev jag introducerad för halsblosset med stort H.
En av tjejerna där talade om att man skulle ta rök i munnen och sedan med en djup inandning säga ordet "pepparkaka". Ni kan ju tänka er resultatet?
Jag spottade och fräste som en ilsken katta, röken brände sig ner hela vägen i mitt bröst och jag fick panik!!
Så här ska det väl ändå inte kännas, tänkte jag?
Efter en stund lugnade det sig och naturligtvis slutade jag inte experimentera med cigaretter...nejnej...jag har rökt sedan dess med uppehåll då och då genom åren.
Så här med facit i hand så kan jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig har sett mig själv innerst inne som en rökare! Jag har alltid tyckt att det är äckligt och det luktar satan rent ut sagt :)
Vid kontakt med andra människor så drar jag mig lite omärkligt undan från kramar eller för att stå nära andra människor så att de inte ska känna att jag luktar rök. Jag duschar metodiskt och rituellt minst två gånger per dag och under sommaren ända upp till fyra gånger per dag?! Helt sant!!
Jag är fobiskt medveten om hur fruktansvärt illa jag KANSKE luktar och det räcker för mig.
Kostnaden för rökning eller hälsoaspekterna har rent ut sagt aldrig varit tillräckligt bekymmersamma för mig för att motivera mig att sluta, utan jag har alltid känt att andra faktorer såsom lukten och det för tidiga åldrandet har varit mer betydelsefulla.
Whatever works for you, kanske du säger?
Jaa dessa skäl har gjort att jag känt att jag vill sluta men jag har inte funnit den verkliga innersta viljan...förrän idag!
Min moster var idag på besök hos min mamma och vi satt och fikade och hade trevligt och hon berättade att hon nu varit rökfri i strax över två månader. Jag frågade hur det gick och om hur hon hade gått tillväga och hon visade mig en "plastcigg"???
-Det är Nicorette Inhalator, säger hon och ler så där självklart som bara en människa med kunskap kan göra.
Hon visar mig den och hur det fungerar och frågar om jag vill testa den och jag svarar något tveksamt ja.
Jag fattar tag om den lilla plastciggen och drar precis som en vanlig cig ett djupt bloss som jag drar rätt ner i lungorna och jag håller fan på att dö!! hahahaha
ingen rök och ingen lukt men samma smak som en cig fast MYCKET starkare så än en gång befinner jag mig i den sitsen att jag dragit i mig mer än jag kan hantera.
Om jag ska göra någon form av liknelse så kan man säga att ca 3 bloss på en inhalator är likvärdigt rus som en hel cigarett?!
Det är alltså ren nikotinånga i inhalatorn och inga av de gifter och slaggprodukter som finns i cigaretter som är det som är cancerframkallande. I en enda cigarett kan så mycket som ett par tusen kemikalier finnas....
Gode gud...får ångest bara jag tänker på det!!
Jag skojade med min moster och sa att hon nu är min "pusher" (langare) och sa att jag skulle skriva om det här och hon såg måttligt road ut hahaha. Sorry men jag var bara tvungen :)
Jag har sedan dess inte rökt en enda cig och har heller inte haft behov av dom?!
Känner ingen saknad, inget sug, ingen självömkan...ingenting!
Jag mår bra helt enkelt och jag tänker inte sluta "röka"!! ;)
Dagens uttryck: "Plastic Fantastic"
Vi skulle RÖKA!!
Min kompis, världsvan som hon var, hade redan tjuvrökt ett bra tag men det var min jungfruresa och likt Titanic var jag redan på väg mot mitt isberg utan att veta det.
Jag minns allt så tydligt vilket slår mig som lite underligt idag?
Tändstickans raspande mot plånet, första blosset...brännande och fullständigt förlamande. Jag förlorade kontrollen över benen och sjönk ihop på det skitiga golvet. Yr och illamående satt jag bara där och försökte med koncentration att få världen att sluta gunga och svaja.
Jag mådde så förbannat illa av det men ändå kunde jag inte sluta att tjuvröka och sommaren därpå följde jag med Sara (en gammal vän) till hennes föräldrars sommarstuga ute i skärgården och där blev jag introducerad för halsblosset med stort H.
En av tjejerna där talade om att man skulle ta rök i munnen och sedan med en djup inandning säga ordet "pepparkaka". Ni kan ju tänka er resultatet?
Jag spottade och fräste som en ilsken katta, röken brände sig ner hela vägen i mitt bröst och jag fick panik!!
Så här ska det väl ändå inte kännas, tänkte jag?
Efter en stund lugnade det sig och naturligtvis slutade jag inte experimentera med cigaretter...nejnej...jag har rökt sedan dess med uppehåll då och då genom åren.
Så här med facit i hand så kan jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig har sett mig själv innerst inne som en rökare! Jag har alltid tyckt att det är äckligt och det luktar satan rent ut sagt :)
Vid kontakt med andra människor så drar jag mig lite omärkligt undan från kramar eller för att stå nära andra människor så att de inte ska känna att jag luktar rök. Jag duschar metodiskt och rituellt minst två gånger per dag och under sommaren ända upp till fyra gånger per dag?! Helt sant!!
Jag är fobiskt medveten om hur fruktansvärt illa jag KANSKE luktar och det räcker för mig.
Kostnaden för rökning eller hälsoaspekterna har rent ut sagt aldrig varit tillräckligt bekymmersamma för mig för att motivera mig att sluta, utan jag har alltid känt att andra faktorer såsom lukten och det för tidiga åldrandet har varit mer betydelsefulla.
Whatever works for you, kanske du säger?
Jaa dessa skäl har gjort att jag känt att jag vill sluta men jag har inte funnit den verkliga innersta viljan...förrän idag!
Min moster var idag på besök hos min mamma och vi satt och fikade och hade trevligt och hon berättade att hon nu varit rökfri i strax över två månader. Jag frågade hur det gick och om hur hon hade gått tillväga och hon visade mig en "plastcigg"???
-Det är Nicorette Inhalator, säger hon och ler så där självklart som bara en människa med kunskap kan göra.
Hon visar mig den och hur det fungerar och frågar om jag vill testa den och jag svarar något tveksamt ja.
Jag fattar tag om den lilla plastciggen och drar precis som en vanlig cig ett djupt bloss som jag drar rätt ner i lungorna och jag håller fan på att dö!! hahahaha
ingen rök och ingen lukt men samma smak som en cig fast MYCKET starkare så än en gång befinner jag mig i den sitsen att jag dragit i mig mer än jag kan hantera.
Om jag ska göra någon form av liknelse så kan man säga att ca 3 bloss på en inhalator är likvärdigt rus som en hel cigarett?!
Det är alltså ren nikotinånga i inhalatorn och inga av de gifter och slaggprodukter som finns i cigaretter som är det som är cancerframkallande. I en enda cigarett kan så mycket som ett par tusen kemikalier finnas....
Gode gud...får ångest bara jag tänker på det!!
Jag skojade med min moster och sa att hon nu är min "pusher" (langare) och sa att jag skulle skriva om det här och hon såg måttligt road ut hahaha. Sorry men jag var bara tvungen :)
Jag har sedan dess inte rökt en enda cig och har heller inte haft behov av dom?!
Känner ingen saknad, inget sug, ingen självömkan...ingenting!
Jag mår bra helt enkelt och jag tänker inte sluta "röka"!! ;)
Dagens uttryck: "Plastic Fantastic"
