För ca ett år sedan, den 13/5-2010- för att vara exakt, började jag "blogga".
Bara ordet gör mig lite brydd faktiskt då jag aldrig sett det här jag skriver som ett bloggande...jag följer ju inga av de "regler" som uppenbarligen finns kring detta var-mans-författande.
Jag skriver inte dagligen, jag gör inga uppdateringar i mitt vardagliga liv (in all honesty så lever jag inte ett tillräckligt intressant liv för det) och jag skriver inte om sådana saker som många människor är intresserade av såsom musik eller mode.
En god vän som är en flitig bloggare sade att det spelar väl ingen roll vad man skriver om och på vilket sätt, det viktiga är väl att bloggen fyller en funktion för den som skriver.
Det var något som fastnade hos mig och jag började fundera på vilken roll min blogg har för mig.
Jag skriver bara om sådant som berör mig, gott eller ont, och jag får utlopp i skrift för det jag sällan säger rakt ut.
De enda som har tillgång till min blogg är människor jag känner i verkliga livet såsom familj och vänner, ibland publicerar jag en del inlägg på Facbook men även där har jag ju BARA människor jag mött i verkliga livet, känner, går ut och festar med ibland eller träffar i största allmänhet.
Inga främmande har alltså tillgång till min blogg om de inte har blivit rekommenderade att läsa av någon av mina vänner vilket jag finner högst osannolikt.
En annan av mina vänner är en flitig (och duktig) bloggare och hon skriver nästan varje dag om sådant som pågår i hennes liv och om sina Facebook-vänner och hur hon har mött dom osv, och det är alltid lika kul att läsa och hon är avsevärt mycket mera personlig än vad jag är...hon har skrivit ut sitt namn, bilder osv som låter läsaren få en känsla av att man känner henne utan att kanske göra det, något man nog inte får en känsla av när man läser här hos mig.
 
Jag sitter ju bara och tycker en massa kan jag tänka ibland och det händer ganska ofta att jag kommer på en sak som jag känner för att skriva om men så ångrar jag mig och bortförklarar det hela med att det är för personligt, eller att det där har väl ingen något som helst intresse av att läsa men det kanske de har? Vad vet jag?
Och skriver jag för andra? Nej!! Den biten är det med andra ord slut med!
Så...åter till syftet. Mitt syfte var aldrig att få en stor läsarskara!
Jag ville skriva om sådant som berör mig, jag ville få utlopp för en del irriterande händelser och jag ville faktiskt få vara brutalt rakt på sak och i många fall kontroversiell i mina åsikter utan att mötas av nedlåtande blickar o.dyl.
Fegt? Njaaa mycket kan man kalla mig men inte feg :). Samhället och de sociala reglerna kräver dock att man är smidig och inte trampar någon på tårna för det anses fult och ouppfostrat.

Det var ett behov sprunget ur två ting som fick mig att börja blogga: Isolation och ett behov av att skriva.
Fyller den fortfarande dessa två funktioner? Både ja och nej!
Jag är inte längre lika isolerad, sitter inte ensam med ett litet barn hemma utan livet har börjat komma ikapp även den här småbarnsföräldern :), men behovet av att skriva kvarstår.

Inläggen här har handlat om allt ifrån etnisk förföljelse, POP-mammor, födelsedagsfirande, Försäkringskassan och skönhetsidealen i vårt moderna samhälle. Jag står för vartenda ett av inläggen och önskar jag hade tid att skriva mer och oftare men tiden räcker inte till.
Om du är en av de få som läser här ibland så TACK!
Ta det för vad det är... en liten titt in i ett snurrigt huvud och en kvarts underhållning då och då :)

Dagens citat: "Fortsätt simma, fortsätt simma" - Doris i Hitta Nemo