Häromkvällen såg jag en chick-flick av den värsta sorten. Ni vet den där typen av tjejfilm som går ut på att en ful, impopulär tjej går igenom världens make-over och helt plötsligt vill alla vara hennes vän, skolans mest populäre kille vill vara hennes pojkvän, hon håller ett vackert litet tal om moral och självvärde i slutet av filmen som åtföljs av att hennes medaktörer applåderar henne medan hon stormar ut i triumf.
YUCK!!
Det enda som var av intresse i den filmen var när de presenterade de olika karaktärerna i filmen. De beskrev den obligatoriska tjocka tjejen som "...and that`s Sheila, she eats her feelings".
Hmm...?
Att vara överviktig är ju just det! Det är väldigt ovanligt med feta människor som har blivit det av eget fritt val för att de tycker om att äta och de mår kanonbra psykiskt och emotionellt.
Inte mycket va!!!
Att äta som ett emotionellt substitut är väl den vanligaste formen av övervikt kan jag tänka mig och däri den kategorin finner man tröstätaren, festätaren, tristessätaren, frossaren/svältaren och många fler. Den gemensamma nämnaren är ju just att ätandet har en stark känslomässig koppling.
Så varför är det ok för samhället att se ner på, kommentera på ett elakt sätt och öppet driva med tjocka människor?
Om man ser på övervikt ur perspektivet att det handlar om en emotionell störning så känns det ju helt plötsligt inte ok att tracka någon som är överviktig eller hur? Det luktar ju mobbing lång väg!
Att elakt kommentera en människas övervikt eller stirra ofint är likvärdigt med att trakassera en människa med exempelvis bipolärt syndrom eller depression.
Båda dessa sjukdomar är starkt knutna till känslolivet och kan faktiskt i en del fall bero på en obalans i kroppens kemikalier och/eller hormoner.
Så jag frågar igen...varför tycker vi det är ok att öppet förnedra en fet människa men inte en människa med andra emotionella och psykologiska besvär?

Jag tror att åtminstone en del av svaret till den frågan kan vi förklara med att se på historien.
Förr var det så att det endast var de väldigt rika som hade möjlighet att faktiskt bli feta, gemene man hade med lite tur mat för dagen. Det var också ett uttryck för skönhet när konstnärer avbildade synnerligen runda damer, exempelvis Rubens eller vår egen Zorn.
Dagens skönhetsindustri drivs till största delen av homosexuella män i 60-årsåldern, som alltså inte finner kvinnokroppen vacker utan strävar efter att vi ska köpa ett kvinnoideal där man ska se ut som en 15-årig grabb i kroppen. 185 cm lång, väga ca 55-60 kg och ha ett synnerligen androgynt ansikte med markant käklinje bl.a.
I vår nutid är det alltså inte vackert med en rund kropp, och gud förbjude att man är fet. Stupstocken nästa!
Samtidigt blir vi mer och mer hälsomedvetna och lär oss om riskerna med att bära för många kilon.
Feta människor innebär också en kostnad för vårt samhälle med alla följdsjukdomar man drabbas av såsom kraftigt överviktig.
Då sammanfattar vi: det är ok att öppet förnedra en fet människa för att dom kostar mycket pengar, de är fula och de är inte hälsosamma.
Hmm?
Jag får fortfarande inte ihop detta!

Om vi gör jämförelsen feta människor kontra interner eller psykiskt sjuka så är det fortfarande ytters svårt att finna någon logik.
Interner i svenska fängelser kostar åtminstone lika mycket som feta människor, deras skönhets varande eller icke varande är väl upp till betraktaren, de är ju möjligtvis mera hälsosamma än feta människor då de får mat efter förbestämda näringsriktiga menyer samt erbjuds träning och aktiviteter som ett sätt att fördriva sin tid.
Psykiskt sjuka då? Jag vågar nästan säga säkert att de kostar samhället mer än feta människor, deras eventuellt hälsosamma livsstil varierar sannolikt stort, så också deras skönhet.
Ingen skulle komma på tanken att ägna sig åt offentlig stenkastning när det handlar om psykiskt sjuka eller interner. De får all möjlig assistans och hjälp att på ett tillfredsställande sätt återta plats i samhället och delta aktivt i samhället.
En del använder sig av argumentet att feta människor dragit på sig sina problem själva och därför inte ska behandlas likdant som "andra problem-människor" i brist på bättre uttryck. Men då säger jag att har man hamnat i fängelse så kan man ge sig blanka fan på att man varit delaktig i det resultatet!!
Men ingen vill kännas vid oss tjockisar...?
Har jag då tappat mitt människovärde i takt med att jag samlat på mig kilon?
Har inte jag samma rätt till att delta i samhället utan förlöjligande som alla andra?
Jag menar på intet vis att fetma är en psykisk sjukdom eller att vi begått ett brott så stort att vi bör interneras hahaha! Jag jämför med olika "grupper" i samhället för att försöka få ett svar men hur jag än vrider och vänder på det finner jag inga tillfredsställande svar som håller i alla lägen och mot alla argument.
Inte än i alla fall :)

Dagens citat: "Why would you want a twig when you can have the whole tree baby" -Queen Latifah ur filmen Hairspray-.