För en tid sedan köpte äldste sonen ett headset av det förstklassiga inom gaming märket Siberia. Han har tidigare haft V1 (alltså version 1) men köpte nu V2. Väl hemma upptäckte han att headsetet inte alls höll den kvalitet som utlovats av tillverkaren, basen var endast marginellt bättre och ljudet var i övrigt detsamma. En enda ny liten funktion har lagts till och det är att på V2 kan man så att säga putta in micken i själva headsetet, på V1 var det stumt och satt fast i ett läge.
Han blev så klart besviken för han är en pengamedveten ung man och han nöjer sig enbart med det bästa (tips från undertecknad till ögonstenen) och han hade ju trots allt lagt ut 699:- av pengen han fått av farfar och farmor vid senaste besöket på Gotland.
Jag erbjöd mig att returnera hörlurarna och han ville istället ha ett nytt par av V1.
Glad i hågen (läs svettandes på bussen) åkte jag till Teknikmagasinet med hörlurarna i perfekt skick i kartong och med kvittot.
När jag kommer in i butiken tittar en kvinna förvirrat på mig och frågade sedan vart man hittade nummerlapparna, och jag visade henne den klart synliga manicken på väggen varpå hon log tacksamt och ilade dit som en flitig myra.
Trasslet tog fart när jag utsattes för något av det värsta jag vet...bristande logik. UFF!!! PUST!! UACK!!
När det blev min tur stegade jag fram till disken och förklarade mitt ärende kort och koncist, jag var en aning spänd för jag har varit i den här sitsen många gånger förr. En leende säljare med backslick som tror att jag är en tjock trevlig och lite tantig idiot som inte kan ett skvatt om teknik.

"Nää men du vet atteeee....den här e ju använd serru såru kante få pengarna tebax asså"
Han tittade mig stint i ögonen och förväntade sig naturligtvis att jag skulle reagera som de flesta andra kvinnor gör i den här situationen. Jag stirrade lugnt tillbaka och tänkte "Du får nog ge mig ett bättre bud än så valpjävel".
Efter en stunds tystnad blev han besvärad och började vrida på sig och sa: "Asså kartongen ser ju använd ut va sååå...asså jag kan inte ge dig stålarna tillbaks va".
Jag stirrade tyst på honom.
Vid det här laget täcktes hans svindyra Thailand-solbränna av en tunn hinna svett när han sa: "Asså kartongen e ju litte skitig va så jag kan inte ge dig cashen hajaru?"
Jag tittade tyst på honom och sa sedan: "Nu är du ologisk, jag skulle med andra ord kunna gå ut ur butiken och torka av kartongen som för övrigt inte har en fläck på sig, vända mig till en annan säljare och visa kvittot där jag har två dagar kvar på mitt kvitto på mig att återlämna eller byta produkten. Du får komma med nåt bättre."
Han vred sig nu som en mask och klämde sedan fram med: " aaa men asså du har ju inte 7 dagars returrätt för du harju 30 dagar här hos oss dårå men asså jag kan inte köpa tebax den för att jag kan inte sälja den hära vidare va".
Jag suckade ljudligt och sa: "Kan vi inte både du och jag bespara oss en massa värdefull tid och tjafs med att du börjar budgivningen istället."
Han stirrade så där dumt med öppen mun på mig och jag var tvungen att inse att killen faktiskt var så korkad som jag misstänkt från början att han var?!
För att förtydliga mig frågade jag vad det bästa priset var han kunde göra och då tändes ett Liljeholmens. Jag såg faktiskt det exakta ögonblicket när liv återvände till ögonen :).
"Aaaa asså jag måste nog dra av en...jaaa....i alla fall en tretti spänn på den hära." sa valpen och började om med stirrleken.
"Kör." sa jag bara med en nick.
Allt var alltså lugnt vid det här laget och vi var överens men DÅ, ack ljuva stund blåste någon ond kraft liv i den lilla kvinnan med nummerlappen som högt och tydligt sa:" Ja alltså JAG skulle ju inte vilja köpa den där för den är ju använd."
Fullständigt chockad vände jag mig om och innan jag hann tänka mig för sa jag: "Och vem fan frågade efter din jävla åsikt???".
Den lilla virrpannan fortsatte med att vända sig med ett förbindligt leende till backslicksäljaren och säga: "Jag vet hur det är och jag känner med dig".
Tyvärr var då kombon av värmen, nikotinbristen och en redan avklarad konfrontation för mycket så jag brast ut i en harang jag inte är särskilt stolt över idag:
"Men vem bad dig att stå och leka Dr Phil här inne? Du ska ju inte ens yttra dig kvinnjävel för du hittade ju inte ens nummerlapparna din idiot!! Jag tycker du ska gå hem och få dig ett ligg så kanske du är go och glad sen när du går ut bland folk."
Jag gick mot dörren och stannade precis innanför den, vände mig om och bugade teatraliskt med orden: "Nu går jag så det går bra att börja snacka skit om mig bakom min rygg nu."

Jag kokade av harm i flera timmar till jag verkligen började bena upp vad det var som gjort mig så förbannad att jag hettade i ansiktet och hade en hjärtrytm utan all like?
Kom fram till två ting.
1. Fullständigt HATAR lismande kärringjävlar som inte kan gå in i en "mansdominerad miljö" och hävda sin rätt på ett lugnt stenhårt sätt, ungefär som män gör det. Att försöka sänka andra kvinnor gör inte att man klättrar upp ett pinnhål i den manliga världen, din förbbannade hönshjärna!
2. Fullständigt HATAR folk som lägger sig i med sin negativitet i saker de inte har med att göra. Vad får man ut av det??? Är det något som blir bättre av det? Att kleta av sig sin egen bitterhet, förtryckta ilska och negativitet på andra människor med ett hånleende är liksom inte ok i något avseende ALLS!!!

Men...som min kloka mormor alltid sa när hon ställdes inför idioter med fiskögon "Hut går hem".
Om man enbart sprider negativa vibbar omkring sig i livet så får man förr eller senare igen, detta gäller ju även mig för jag borde ha hanterat situationen bättre och snyggare men hon tog mig rakt upp och ner på sängen och jag reagerade på en attack med en motattack.

Dagens ordspråk: "Att tala är silver, att tiga är guld."