Efter en dag full av bestyr ligger jag här och jäser i soffan och funderar över min kropp.
Jag har väl för det mesta haft en hyfsad kropp enligt mig själv, har aldrig varit ett offer för mediaexponeringens anorexioffer då jag tycker att en kvinna ska se ut som en kvinna!!
Mina ideal har ALDRIG varit benrangel såsom Kate Moss. Neeeej snarare Rita Hayworth och damer av hennes kaliber!
Har ofta fått höra att jag ser lite ut som en 50-talsstjärna och jag har alltid tagit det som en komplimang men...STORT MEN...de senaste åren har jag tappat mig själv. Jag har glömt bort min kvinnlighet och min sexappeal någonstans längs vägen. Jag har reducerats ner till en könlös person.
Ovanpå allt detta har jag gått upp kraftigt i vikt sedan jag slutade arbeta pga hälsoskäl.
Jag är numera som Micke "Svullo" Debois sa: För fet för ett fuck!

Missförstå mig nu inte...jag är inte olycklig för detta, snarare en smula missnöjd men det utgör inte hela min vardag att fundera över hur ful/fet jag har blivit. Jag anser att mitt liv är fullt av både kärt besvär och mindre kärt besvär för att tycka att detta är ett verkligt problem men ni vet hur det är?
Man ligger och snöar fast vid en enda tanke som i själva verket är så oviktig att hjärnan inte behöver anstränga sig för att ta itu med "dilemmat".
Hellre det än att ligga och grubbla över eventuella verkliga problem.

Mitt i detta frosseri av självupptagenhet kommer min vackre långe son in i rummet.
Som vanligt slår han sig ner efter att ha hämtat sin "gamla" mor något att dricka eller fika och då inträder VÅR stund. Fri från lillebror, fri från mammas sysslor, fri från läxor osv.
Vi sitter och småpratar i godan ro om det mesta fast det är klart att det mesta handlade om hans födelsedag imorgon :).
Medans han sitter och pratar tittar jag på hans ben och ser att dom sträcker ut sig över halva vardagsrumsgolvet och frågar honom sen om han vill mäta sig och han går godvilligt med på detta.
Det visar sig att min son som fyller 15 imorgon är 190 cm lång?!
Nog för att alla på min mors sida av familjen är långa, kraftiga "vikingaaktiga" människor och på min fars sida är alla utom farmor och faster långa och på hans far sida är alla i alla fall av medellängd men ÄNDÅ??!!
Jag skrattar och säger: Du vet hur lång du än blir gubben så är du alltid mammas pojke, min bebis!
Han ler och kramar mig och sen klappar han mig på huvudet.
Jag som alltid sett mig själv som lång med mina 169cm känner mig helt plötsligt som om jag vore uppvuxen under en byrå hahaha!!
Min son frågar mig hur lång jag tror han kommer bli och jag svarar honom att jag tippar på 192-196 cm varpå han suckar länge och omständigt och utbrister:
-Åh fy faaaan vilken tur, min värsta mardröm är att vara för lång för Gröna Lund!!

Jag skrattade så jag tappade luften....man får onekligen perspektiv på sina egna våndor när man eventuellt kan bli för lång för Gröna Lunds attraktioner....tack älskade hjärtebarn för att du finns!! Puss/mamma :)

Dagens låt: Bette Middler "The wind beneath my wings".