...efter att i åratal hört människor tala om sina bloggar tänkte jag också testa.
Visst har det slagit mig att en blogg är lite som Facebook med en enda vän...mig själv!! :)
Min blogg kommer definitivt inte att handla om mitt händelserika jetset-liv för det har jag inget, ej heller om allt positivt och bra som jag gör och som finns i livet, jag är inte så onyanserad att allt jag säger och gör är av godo.
Min blogg kommer väl att vara en salig blandning av allt ifrån grymma låtlistor, dikter, funderingar, händelser men framförallt mina pet pieves.
"Pet pieves" är ett amerikanskt uttryck som i grund och botten betyder nåt i stil med "saker som gör mig jävligt irriterad" hahaha!

Dagens pet pieve:

Dagen började i lugn och ro, det är röd dag as we speak, och vi skulle hem till min mamma på lunch.
När vi kommer fram så ställer min 2-åring till ett helt fantastiskt stort 2-årstrots för att han bara fick ta en godis i taget från godisskålen och inte ta hela skålen på en gång.
Och nu kommer vi till det som irriterar mig...huuuur kan en liten människa som är runt en meter få en hel familj att bryta upp från en trevlig dag tillsammans?
Det fick mig att börja fundera på om vi har missat något i modern krigsföring....?
Om vi på något vis kunde ta all den kraft, envishet och ilska en 2-åring kan uppamma och rikta den i ett krig exempelvis så skulle inte motståndarna ha mycket att sätta emot.
Om vi kunde ta all den energi en 2-åring har och lägga över den på trötta tonåringar för att få dom att vakna upp ur sin tonårskoma tex? Vad händer då?
Om vi kunde ta all den trotsighet en 2-åring har och ge den till utsatta flickor i samhället och på så vis få dom att precis som en 2-åring vråla NEJ!!! Skulle vi ha så många utnyttjade flickor kvar sen?
Om vi kunde ta all den livsglädje en 2-åring har och sprida ut den över hela mänskligheten...skulle människor börja le mot varandra igen på gatan trots att man inte känner varandra?

Efter allt detta funderande på både allvarligt och strunt kunde jag äntligen sammanfatta att det jag blev irriterad på idag vid lunchen var inte alls att min lille lille man fick ett utbrott i stil med Ejjafjätjakulla (eller vad i hela helsicke den där Isländska vulkanen heter?!) utan jag blev irriterad över att min reaktion var låst, uppfostrad och tam. Jag tycker definitivt att vi ska ha ordning och lagar och regler men vem skulle egentligen må dåligt av lite "radhus-anarki à la 2-åring"?
Vi får känna saker men vi får inte uttrycka dem. Så ser vårt samhälle ut. En 2-åring däremot är bara känslor och dess uttryck.
Från den dagen vi ser dagens ljus påbörjas vår tystnad....
Gör inte så, säg inte så, gå inte dit, sätt dig ner, var tyst nu osv osv...
Om alla föräldrar fick en krona för varje gång man har sagt någon av de sakerna så skulle man ha en hygglig slant :)
Älskade 2-åringar, ni är en pain ibland och ibland är ni de som lär oss att vara bättre människor!

Dagens låt: Steppenwolf "Born to be wild".