I den tidiga ungdomen möttes vi...vi blev omedelbart bästa vänner. Vi delade allt, skrattade och tyckte likadant om det mesta. Jag älskade dig som en bror och var så stolt över att kalla dig för min vän.
Väldigt många kom med klumpiga kommentarer om vår vänskap och trodde att vi kanske hade något på gång så att säga, men så var det aldrig! Vi var bara vänner kort och gott.
Inget fuffens, inga lögner, ingen flirt...inga knepigheter utan bara en stark känsla av att honom kan jag lita på, han är min bästa kompis, han skulle aldrig svika mig och jag skulle aldrig svika honom! No matter what!
Åren gick och vi höll ihop trots allt, gick olika utbildningar, umgicks i olika kompisgäng och sågs mer och mer sällan. Men varje gång vi talade i telefon eller sågs så var det som att ingen tid alls hade passerat. Vi var tillbaka i stunden när vi sist sågs och allt var som förut.
Jag flyttade ca 30 mil bort men du var den som aldrig släppte taget om mig och vår vänskap, du höll kontakten och påminde mig om att även om jag så skulle förlora allt i hela världen så skulle du finnas kvar.

Många gånger kanske jag tog vår vänskap för given för aldrig hade jag väl kunnat tro att du skulle förändras, aldrig hade jag kunnat tro att du var den som skulle svika?
Jag är och har alltid varit beredd på att människor kan dela ut en känslomässig käftsmäll när man minst anar det, men jag hade aldrig kunnat tro att DU som vet hur svårt jag har haft det skulle vara den som slog? Att sparka på den som ligger har väl aldrig varit din grej??
Du vet hur sjuk jag är, du vet att jag inte kan jobba pga det, du vet hur fattig jag har varit många gånger pga det, du vet att min värld är mina barn, du vet att jag är engagerad i dem, du vet att om man inte kan jobba så sysselsätter man sig med det man kan ägna sig åt trots sin sjukdom och isolering...din jävel, du vet ju?!
Och ändå uttrycker du en enda mening i min blogg under mitt föregående inlägg som var som att få en spark rätt i solar plexus.
Om du inte gillar min blogg? Läs då inte för helvete!
Om du inte gillar mina åsikter? Skaffa dig andra vänner!
Om du tycker det är ok efter allt som jag gått igenom (och du vet ju allt kom ihåg det!) att kasta skit på mig, mitt liv och mitt engagemang i feministiska frågor och engagemang i mina barn....be gone!!
Om du inte fattar att det jag skriver i min blogg är humor uttryckt på ett vasst och sarkastiskt vis...då känner du mig inte så väl som du tror.

Sist du var hembjuden till mig satt du och var ohövlig mot mig och min mamma, kom med pikar och betedde dig som ett arsel på ren svenska. Du vill aldrig ta med dig din sambo och dina barn och ses utan du kommer med undanflykter jämt! Du har varit ihop med henne i säkert 6-7 år iaf och jag har träffat henne 2 gånger....hur sjukt är inte det?!
Om man är riktiga vänner så träffar man väl sin väns respektive oftare än så eller hur? Fan, jag har sett svenske Kungen oftare än så?! Dagens sanning!

Du kanske tycker att jag överreagerar, du kanske säger "men jag skojade ju bara"?
Jag skulle aldrig komma på tanken att "vässa" på mina vänner som du gör. Inga av dom jag umgås med uttrycker sig på ett så hårt sätt som du gör.
Det som retar mig mest är att jag har svalt dina taskiga kommentarer i flera år, jag har bara funnit mig i att du aldrig tar med dig din sambo när vi ses trots att jag hör att du ljuger för mig när du kommer med bortförklaringar till varför hon inte kan, låt oss ponera att hon verkligen alltid är så upptagen då? Varför träffas vi bara när hon har annat att göra? Kommer jag så långt ner på vänlistan att jag är den du ringer/träffar när alla andra av vikt i ditt liv är upptagna?? Då får det vara! Det kan ju inte bero på att hon inte gillar mig för människan har ju som sagt bara träffat mig 2 gånger på 6-10 år.
Hur kommer det sig att vi aldrig åker och hälsar på din mamma längre som jag tycker så mycket om, men du tjatar konstant om att få min mammas telefonnummer?! Varför tycker du att DU ska ha den kontrollen??
För en tid sen frågade du mig om jag skulle flytta ner till Huddinge, jag svarade dig och när jag undrade varför du ville veta det svarade du bara nonchalant "nä jag bara undrade". Du glömmer hur väl jag känner dig!! Jag hörde på din röst att du ville veta det som du ville leva....why? Så jävla trött på din kontroll, dina undanflykter och dina spydiga pikar! Jag har tagit dina översitterikommentarer i åratal nu och jag orkar inte mera!!
Du blev så här för några år sen...vet inte varför?
"Om du inte kan säga nåt snällt, säg inget alls" säger man ju och just när det gäller ditt sätt att uttrycka dig så stämmer det.
Jag har haft funderingar på att ta bort dig från Facebook och att inte publicera din kommentar här...men jag är inte som du i det här läget. Jag säger inte taskiga saker när ingen annan hör, jag backar inte och försöker vara smidig om någon ställer mig mot väggen eller utmanar mig.
Jag har inget att dölja för jag kastar inte skit på mina medmänniskor utan anledning så här ska allt publiceras! :)

Det är synd att du har glömt vem du var...synd att du inte ser längre än näsan räcker...synd att du tycker att du är så mycket bättre än mig att du har rätt att pika mig hela tiden...
Jag är faktiskt inte ens arg på dig, bara trött på att ta skit från dig.

Dagens krav: Opposible thumbs for everybody!!